Urantiaboken

Kapitel 127

Ungdomsåren

127:0.1 (1395.1) DÅ JESUS kom in i ungdomsåren fann han sig vara huvudman för och enda försörjare av en stor familj. Inom några år efter hans fars död hade hela deras förmögenhet försvunnit. Med tidens gång blev han allt mer medveten om sin preexistens. Samtidigt började han allt tydligare inse att han befann sig på jorden och i köttslig gestalt i det uttryckliga syftet att uppenbara sin Paradisfader för människobarnen.

127:0.2 (1395.2) Ingen människa som i denna värld eller någon annan värld har genomlevt sin ungdomstid eller någonsin kommer att göra det, har haft eller kommer någonsin att ha mer tyngande problem att lösa eller mer förbryllande svårigheter att utreda. Av inga ungdomar på Urantia kommer det någonsin att krävas att de genomgår svårare konflikter eller besvärligare situationer än vad Jesus själv fick uthärda under dessa påfrestande levnadsår från femton till tjugo.

127:0.3 (1395.3) Sedan Människosonen sålunda hade upplevt vad det faktiskt var att leva dessa ungdomsår i en värld ansatt av ondska och förvirrad av synd, fick han full kännedom om hur livet upplevs av ungdomen i alla Nebadons världar, och sålunda blev han för evigt den förståelsefulla tillflykten för de bekymrade och förbryllade ungdomarna under alla tidsåldrar och i alla världar i hela lokaluniversumet.

127:0.4 (1395.4) Långsamt men säkert och genom faktisk erfarenhet förtjänar den gudomlige Sonen rätten att bli härskare i sitt universum, den obestridde och supreme härskaren över alla skapade intelligenser i lokaluniversumets alla världar, den förståelsefulla tillflykten för varelser i alla tidsåldrar och av alla grader av personlig tillvaro och erfarenhet.

1. Det sextonde året (10 e.Kr.)

127:1.1 (1395.5) Den inkarnerade Sonen genomlevde spädbarnsåldern och upplevde en barndom utan särskilda händelser. Sedan trädde han fram från det prövande och svåra övergångsstadiet mellan barndomen och den gryende mandomen — han blev ynglingen Jesus.

127:1.2 (1395.6) Detta år blev han fysiskt fullvuxen. Han var en kraftfull och attraktiv yngling. Han blev allt mer sansad och allvarlig, men han var vänlig och sympatisk. Hans ögon var vänliga men forskande; hans leende var alltid vinnande och lugnande. Hans röst var melodisk men auktoritativ, hans hälsning hjärtlig men okonstlad. Till och med vid de mest alldagliga kontakter syntes hos honom alltid skymta fram en tvåfaldig natur, den mänskliga och den gudomliga. Alltid kom denna kombination av en förståelsefull vän och en auktoritativ lärare fram hos honom. Dessa personlighetsdrag började framträda tidigt, redan under dessa ungdomsår.

127:1.3 (1395.7) Denna fysiskt starka och robusta yngling var också till sitt mänskliga intellekt fullt utvecklad; han hade inte hela erfarenheten från det mänskliga tänkandet, men hela kapaciteten för en sådan utveckling. Han hade en frisk och välproportionerad kropp, ett skarpt och analytiskt sinne, en vänlig och förstående läggning, ett något skiftande men energiskt temperament, vilka alla höll på att samordnas till en stark, imponerande och attraktiv personlighet.

127:1.4 (1396.1) Med tidens gång blev det allt svårare för hans mor och hans bröder och systrar att förstå honom. De tog anstöt av vad han sade och misstolkade vad han gjorde. De var alla oförmögna att förstå sig på sin äldste brors liv, emedan deras mor hade låtit dem förstå att han var bestämd till att bli det judiska folkets befriare. Efter att från Maria ha erhållit sådana tillkännagivanden som familjehemligheter, föreställ er deras förvirring då Jesus rättfram förnekade alla sådana idéer och avsikter.

127:1.5 (1396.2) Detta år började Simon i skolan och de var tvungna att sälja ett annat hus. Jakob tog nu hand om undervisningen av sina tre systrar, av vilka två var tillräckligt gamla för att börja studera på allvar. Så snart Rut blev något äldre tog Mirjam och Marta hand om henne. Vanligtvis fick flickorna i de judiska familjerna föga undervisning, men Jesus höll fast vid (och hans mor samtyckte) att flickorna bör gå i skola på samma sätt som pojkarna, och eftersom synagogskolan inte ville ta emot dem kunde man inte göra annat än hålla skola i hemmet speciellt för dem.

127:1.6 (1396.3) Under hela detta år var Jesus strängt upptagen vid hyvelbänken. Lyckligtvis hade han mycket arbete; hans arbete var av så överlägsen kvalitet att han aldrig var sysslolös oberoende av hur ont om arbete det kunde vara i den trakten. Ibland hade han så mycket arbete att Jakob fick lov att hjälpa honom.

127:1.7 (1396.4) Vid slutet av detta år hade han så gott som bestämt sig för att efter han hade fostrat sin familj och hjälpt dem att gifta sig skulle han påbörja sin offentliga verksamhet som sanningslärare och uppenbarare av den himmelske Fadern för världen. Han visste att det inte var meningen att han skulle bli judarnas efterlängtade Messias, och han drog den slutsatsen att det var så gott som lönlöst att diskutera dessa frågor med sin mor. Han beslöt att låta henne ha sina idéer, vilka de än var, eftersom allt vad han tidigare hade sagt hade gjort föga eller inget intryck på henne, och han kom ihåg att hans far inte heller hade kunnat säga något som hade fått henne att ändra sig. Från detta år framåt talade han allt mindre om dessa problem med sin mor eller med någon annan. Hans mission var så säregen att ingen som levde på jorden kunde ge honom råd om hur den skulle utföras.

127:1.8 (1396.5) Han var en riktig om ock ung far för familjen. Han tillbringade varje möjlig stund tillsammans med sina yngre syskon, och de älskade honom sannerligen. Hans mor sörjde över att se honom arbeta så hårt. Hon sörjde över att han dag efter dag var tvungen att slita vid hyvelbänken för att tjäna familjens uppehälle i stället för att vara i Jerusalem och studera under rabbinernas ledning, vilket de så tillgivet hade planerat. Fast det fanns mycket som Maria inte kunde förstå hos sin son älskade hon honom förvisso, och hon värdesatte i allra högsta grad det villiga sätt på vilket han axlade ansvaret för hemmet.

2. Det sjuttonde året (11 e.Kr.)

127:2.1 (1396.6) Ungefär vid den här tiden förekom, i synnerhet i Jerusalem och Judéen, en omfattande agitation för uppror mot skattebetalningen till Rom. Ett starkt nationalistiskt parti höll på att uppstå, och anhängarna kallades snart för seloter. Seloterna var, i motsats till fariséerna, inte villiga att invänta Messias ankomst. Deras avsikt var att få ett avgörande till stånd genom en politisk revolt.

127:2.2 (1396.7) En grupp organisatörer från Jerusalem anlände till Galiléen, och de hade god framgång innan de kom fram till Nasaret. När de kom för att träffa Jesus lyssnade han uppmärksamt på dem och ställde många frågor men vägrade att ansluta sig till partiet. Han avböjde att helt avslöja sina orsaker till att inte gå med i rörelsen, och hans vägran medförde att många av hans unga kamrater i Nasaret också avstod.

127:2.3 (1397.1) Maria gjorde sitt bästa för att få honom att ansluta sig, men hon kunde inte rubba honom ur fläcken. Hon gick så långt som till att antyda att hans vägran på hennes befallning att ta sig an denna nationalistiska sak var olydnad och bröt mot det löfte han hade gett efter deras återkomst från Jerusalem att vara underkastad sina föräldrar, men som svar på denna antydan lade han endast en vänlig hand på hennes axel och sade, medan han såg henne i ögonen: ”Mor, hur kunde du?” Och Maria tog tillbaka sina ord.

127:2.4 (1397.2) En av Jesu morbröder (Marias bror Simon) hade redan anslutit sig till denna grupp, och han blev senare en funktionär inom avdelningen i Galiléen. Under flera år rådde något av ett främlingskap mellan Jesus och hans morbror.

127:2.5 (1397.3) Det började emellertid dra ihop sig till problem i Nasaret. Jesu inställning till dessa frågor hade lett till att det hade uppstått en klyfta bland de judiska ungdomarna i staden. Omkring hälften hade anslutit sig till den nationalistiska organisationen, och den andra hälften började bilda en motgrupp av mer moderata patrioter, som väntade sig att Jesus skulle överta ledarskapet. De var förvånade då Jesus avböjde den ära som erbjöds honom. Han angav som orsak sitt tunga familjeansvar, vilket de accepterade. Men situationen komplicerades mer då en förmögen jude, Isak, som lånade pengar åt icke-judar, dök upp och erbjöd sig att underhålla Jesus familj om han lade ifrån sig sina verktyg och övertog ledarskapet för dessa nasaretpatrioter.

127:2.6 (1397.4) Jesus, som då var knappt sjutton år, stod nu inför en av de mest delikata och svåraste situationer under den tidigare delen av sitt liv. Det är alltid svårt för andliga ledare att ta ställning till patriotiska frågor, i synnerhet när de kompliceras av främmande förtryckare som uppbär skatt, och i detta fall var det dubbelt så svårt emedan den judiska religionen var så inblandad i hela denna agitation mot Rom.

127:2.7 (1397.5) Jesu ställning försvårades av att hans mor och morbror, och till och med hans yngre bror Jakob, alla manade honom att ansluta sig till den nationalistiska rörelsen. Alla de förnämaste judarna i Nasaret hade gått med, och de unga män som inte hade anslutit sig till rörelsen skulle alla göra det den stund Jesus ändrade sig. Han hade en enda vis rådgivare i hela Nasaret, nämligen sin gamle lärare, chasan, som gav honom råd om vad han skulle svara medborgarkommittén i Nasaret när de kom för att be om hans svar på den offentliga vädjan som hade framförts. Under hela sitt unga liv var detta första gången Jesus medvetet tillgrep en social strategi. Hittills hade han alltid förlitat sig på en öppenhjärtig framställning av sanningen för att klargöra situationen, men nu kunde han inte tillkännage hela sanningen. Han kunde inte antyda att han var mer än en människa; han kunde inte avslöja sin uppfattning om den mission som väntade honom då han hade nått en mognare mansålder. Trots dessa begränsningar var hans religiösa trohet och nationella lojalitet nu direkt ifrågasatta. I hans familj rådde villervalla, hans unga vänner var splittrade och hela stadens judiska grupp var i tumult. Och att tänka sig att han var skulden till allt detta! Hur oskyldig han var till att avsiktligt vålla någon som helst svårighet, än en mindre störning av denna art.

127:2.8 (1397.6) Någonting måste göras. Han måste framföra sin inställning, och det gjorde han modigt och diplomatiskt till mångas, men inte allas, tillfredsställelse. Han höll fast vid de orsaker som han ursprungligen hade anfört och hävdade att hans första skyldighet gällde hans familj, att en mor som hade blivit änka och åtta bröder och systrar behövde något mer än vad man kunde få för enbart pengar — livets fysiska nödvändigheter — att de var berättigade till en fars beskydd, omvårdnad och vägledning och att han inte med rent samvete kunde frigöra sig från de förpliktelser som en grym olycka hade ålagt honom. Han tackade hövligt sin mor och sin äldste bror för att de var villiga att frigöra honom men upprepade att lojaliteten mot den avlidne fadern hindrade honom från att lämna familjen oberoende av hur mycket pengar som skulle finnas tillgängligt för deras materiella uppehälle, och han fällde det oförglömliga yttrandet att ”pengar inte kan älska”. Under loppet av sitt uttalande gjorde Jesus flera beslöjade hänsyftningar på sin ”livsuppgift” men förklarade att oberoende av om den var förenlig med den militära motståndsidéen eller ej, hade han tillsammans med allt annat i sitt liv gett upp den för att troget kunna fullgöra sin skyldighet mot sin familj. Alla i Nasaret visste mycket väl att han var en god far för sin familj, och det var något som låg så nära hjärtat hos varje ädel jude att Jesu vädjan fick ett uppskattande gensvar i hjärtat hos många av hans åhörare. En del av dem som inte var så sinnade avväpnades av ett tal som Jakob nu höll, fastän det inte hörde till programmet. Chasan hade samma dag övat in talet med Jakob, men det var deras hemlighet.

127:2.9 (1398.1) Jakob sade att han var säker på att Jesus skulle hjälpa till att befria sitt folk om blott han (Jakob) vore tillräckligt gammal för att överta ansvaret för familjen och att om de blott samtyckte till att låta Jesus stanna ”hos oss för att vara vår far och lärare, då får ni inte endast en ledare från Josefs familj utan snart har ni fem trogna nationalister, ty finns det inte fem av oss pojkar som växer upp och träder fram från vår broder-faders vägledning för att tjäna vår nation?” Sålunda fick gossen en spänd och hotfull situation till att få ett ganska lyckligt slut.

127:2.10 (1398.2) Krisen var tills vidare över, men aldrig glömdes denna händelse i Nasaret. Agitationen fortgick. Jesus hade inte längre allas gillande; de delade åsikterna kunde aldrig helt överbryggas. Detta, tillsammans med andra och senare tilldragelser, var en av de främsta orsakerna till att han under senare år flyttade till Kafarnaum. Hädanefter hade man i Nasaret delade meningar om Människosonen.

127:2.11 (1398.3) Jakob gick ut skolan detta år och började arbeta på heltid hemma i snickarverkstaden. Han hade blivit skicklig i att arbeta med verktyg och tog nu över tillverkningen av ok och plogar medan Jesus började göra mer inredningsarbeten och svårare snickararbeten.

127:2.12 (1398.4) Detta år gjorde Jesus stora framsteg i att organisera sitt sinne. Så småningom hade han jämkat samman sin gudomliga och sin mänskliga natur, och han åstadkom hela denna organisation av intellektet i kraft av sina egna beslut och endast med bistånd av Ledsagaren i sitt inre, just en sådan Ledsagare som alla normala dödliga i alla världar har i sitt sinne efter utgivningen av en Son. Ännu hade inget övernaturligt inträffat i den unge mannens liv, förutom en budbärares besök, vilken hans äldre bror Immanuel hade sänt ut och som en gång uppenbarade sig för honom under natten i Jerusalem.

3. Det adertonde året (12 e.Kr.)

127:3.1 (1398.5) Under detta år avyttrades allt vad familjen ägde utom hemhuset och trädgården. Den sista fastigheten i Kafarnaum (utom en andel i en annan) såldes, och den var redan intecknad. Intäkterna användes för att betala skatter, för att köpa en del nya verktyg till Jakob och för att göra en avbetalning på familjens tidigare proviant- och reparationsbod nära karavanplatsen och som Jesus nu ämnade köpa tillbaka eftersom Jakob var tillräckligt gammal för att arbeta i hemverkstaden och hjälpa Maria med hemsysslorna. Då det ekonomiska trycket sålunda hade lättats för en tid beslöt Jesus att ta med Jakob till påskfirandet. De gav sig iväg till Jerusalem en dag i förtid, för att få vara ensamma, och färdades via Samarien. De gick till fots och Jesus berättade för Jakob om de historiska platserna längs vägen, så som hans far hade lärt honom under en liknande färd fem år tidigare.

127:3.2 (1399.1) Under färden genom Samarien såg de mångt och mycket främmande. På denna färd pratade de igenom många av sina problem, personliga, familjens och nationens. Jakob var en mycket religiös gosse, och fastän han inte var helt överens med sin mor beträffande det lilla han visste om planerna för Jesu livsverk, såg han ivrigt fram mot den tid då han skulle kunna överta ansvaret för familjen så att Jesus kunde påbörja sin mission. Han uppskattade mycket att Jesus tog honom upp till påskfesten, och de talade om framtiden mer ingående än någonsin tidigare.

127:3.3 (1399.2) Jesus tänkte mycket medan de färdades genom Samarien, i synnerhet i Betel och när de drack från Jakobs brunn. Han och hans bror diskuterade traditionerna om Abraham, Isak och Jakob. Han gjorde mycket för att förbereda Jakob för vad han skulle få bevittna i Jerusalem, för att på detta sätt minska den chock som åtminstone han själv hade upplevt vid sitt första besök i templet. Jakob var emellertid inte lika känslig för allt detta som de såg. Han kommenterade det mekaniska och hjärtlösa sätt på vilket en del av prästerna utförde sina uppgifter, men på det hela taget gillade han storligen sin vistelse i Jerusalem.

127:3.4 (1399.3) Jesus tog Jakob med till Betania för påskmåltiden. Simon hade lagts till vila hos sina fäder, och Jesus skötte värdskapet i huset som huvudman för påskfamiljen då han hade fört med sig påsklammet från templet.

127:3.5 (1399.4) Efter påskmåltiden satte sig Maria ned för att tala med Jakob, medan Marta, Lasaros och Jesus samtalade med varandra till långt in på natten. Nästa dag deltog de i tempelgudstjänsterna, och Jakob upptogs som medlem i det israelitiska samväldet. När de den morgonen stannade upp Olivbergets krön för att se ut över templet utropade Jakob av förundran, men Jesus såg på Jerusalem under tystnad. Jakob kunde inte förstå sin brors beteende. Den kvällen återvände de igen till Betania och skulle ha vandrat hem följande dag, men Jakob insisterade på att de skulle gå tillbaka för att besöka templet och förklarade att han ville lyssna till lärarna. Fastän detta var sant hade han i sitt hjärta en hemlig önskan att få höra Jesus delta i diskussionerna, vilket hans mor hade berättat om. Följaktligen gick de till templet och hörde på diskussionerna, men Jesus ställde inga frågor. Det föreföll allt så barnsligt och betydelselöst för hans uppvaknande människo- och gudssinne — han kunde endast tycka synd om dem. Jakob var besviken över att Jesus inte sade något. Då han frågade om det svarade Jesus endast: ”Min tid har inte kommit än.”

127:3.6 (1399.5) Nästa dag vandrade de hem via Jeriko och Jordandalen, och Jesus berättade under färden om mångt och mycket, även om sin tidigare färd längs denna väg när han var tretton år.

127:3.7 (1399.6) Efter att de hade återvänt till Nasaret började Jesus arbeta i familjens gamla reparationsbod, och han var mycket glad över att varje dag kunna träffa så många människor från alla delar av landet och de omgivande provinserna. Jesus älskade verkligen människor — helt vanligt folk. Varje månad gjorde han sina avbetalningar på boden, och med Jakobs hjälp fortsatte han att försörja familjen.

127:3.8 (1399.7) Flera gånger om året, då besökare inte fanns närvarande att läsa sabbatstexterna i synagogan, fortsatte Jesus med det, och mången gång kommenterade han även det lästa, men vanligen valde han texterna så att det var onödigt att kommentera. Han var skicklig i att arrangera de olika avsnitten som lästes så att ett ställe belyste ett annat. Om vädret blott tillät det försummade han aldrig att om sabbatseftermiddgarna ta med sina bröder och systrar ut på vandringar i naturen.

127:3.9 (1400.1) Ungefär vid denna tid startade chasan en filosofisk diskussionsklubb för unga män vilken träffades i hemmen hos olika medlemmar, ofta i hans eget hem. Jesus blev en framstående medlem av denna grupp, och på detta sätt kunde han återvinna en del av den lokala prestige som han hade förlorat något tidigare i samband med de nationalistiska motsättningarna.

127:3.10 (1400.2) Fastän hans umgängesliv var begränsat var det inte helt försummat. Han hade många goda vänner och trofasta beundrare både bland de unga männen och bland de unga kvinnorna i Nasaret.

127:3.11 (1400.3) I september kom Elisabet och Johannes på besök till familjen i Nasaret. Johannes, som hade förlorat sin far, ämnade återvända till kullarna i Judéen för att ägna sig åt jordbruk och fåravel, om inte Jesus rådde honom att stanna i Nasaret för att börja med snickararbete eller någon annan form av yrkesarbete. De visste inte att nasaretfamiljen praktiskt taget var medellös. Ju mer Maria och Elisabet talade om sina söner desto mer övertygade blev de att det vore bra för de två unga männen att arbeta tillsammans och ha mer kontakt med varandra.

127:3.12 (1400.4) Jesus och Johannes diskuterade mycket med varandra. De talade om en del mycket förtroliga och personliga angelägenheter. När besöket var över beslöt de att inte träffas igen förrän de skulle mötas i sin offentliga verksamhet efter det att ”den himmelske Fadern hade kallat” dem till deras arbete. Johannes var så imponerad av vad han såg i Nasaret att han beslöt att återvända hem och arbeta för sin mors uppehälle. Han blev övertygad om att han hade del i Jesu livsuppgift, men han såg att Jesus under många år skulle vara upptagen med att fostra sin familj, så han var mycket nöjdare med att återvända hem och slå sig ner för att sköta om deras lilla bondgård samt besörja för sin mors behov. Och Johannes och Jesus såg aldrig varandra igen förrän den dag vid Jordanfloden då Jesus infann sig för att döpas.

127:3.13 (1400.5) Lördagseftermiddagen den 3 december detta år slog döden för andra gången till i Nasaretfamiljen. Den lille Amos, deras babybror, dog efter en veckas sjukdom med hög feber. Efter att Maria hade genomlevt denna sorgetid med sin förstfödde son som enda stöd, erkände hon till sist och i fullaste bemärkelse Jesus som familjens verklige huvudman, och han var sannerligen en förträfflig huvudman.

127:3.14 (1400.6) I fyra års tid hade deras levnadsstandard stadigt sjunkit. År efter år kände de trycket som den tilltagande fattigdomen förorsakade. Vid slutet av detta år stod de inför en av sina svåraste erfarenheter under sin mödosamma kamp. Jakob tjänade inte ännu särskilt mycket, och utgifterna för en begravning ovanpå allt annat fick dem att vackla. Jesus brukade endast säga till sin ängsliga och sörjande mor: ”Mor Maria, sorgen hjälper oss inte; vi gör alla vårt bästa, och mors leende kunde kanske rentav inspirera oss att överträffa oss själva. Dag för dag får vi styrka för dessa uppgifter av vårt hopp om att bättre tider väntar oss.” Hans orubbliga och praktiska optimism smittade verkligen av sig. Alla barnen levde i en atmosfär av förväntan på bättre tider och bättre förhållanden. Detta förhoppningsfulla mod bidrog mäktigt till att hos dem utveckla en stark och ädel karaktär, trots att deras fattigdom var deprimerande.

127:3.15 (1400.7) Jesus hade förmågan att effektivt kunna mobilisera alla sina sinnes-, själs- och kroppskrafter för den uppgift som omedelbart var förestående. Han kunde koncentrera sitt djuptänkande sinne just på det problem som han då önskade lösa, och detta i förening med hans outtröttliga tålamod gjorde det möjligt för honom att lugnt uthärda de prövningar som hör till en svår dödlig tillvaro — att leva som om han ”såg Honom som är osynlig”.

4. Det nittonde året (13 e.Kr.)

127:4.1 (1401.1) Vid den här tiden kom Jesus och Maria mycket bättre överens. Hon såg honom mindre som en son; han hade för henne blivit mer av en far för hennes barn. Livet myllrade varje dag av praktiska och direkta svårigheter. Allt mer sällan talade de om hans livsmission, ty med tiden var alla tankar hos dem bägge upptagna av uppehället för och uppfostran av deras familj om fyra pojkar och tre flickor.

127:4.2 (1401.2) Vid början av detta år hade Jesus redan fått sin mor att helt acceptera hans metoder för barnuppfostran — den positiva uppmaningen att göra gott i stället för den äldre judiska metoden om förbud mot att göra det som är ont. I sitt hem och under hela sin tid som lärare till allmänheten använde Jesus alltid den positiva formen av förmaning. Alltid och allestans sade han: ”Gör så här — ni borde göra så.” Aldrig använde han det negativa sättet att lära som härstammade från forntidens tabun. Han undvek att med förbud betona det onda, medan han upphöjde det goda genom att påbjuda dess utövande. Bönestunden var i detta hushåll ett tillfälle att diskutera allt som gällde familjens välfärd.

127:4.3 (1401.3) Jesus började på ett klokt sätt disciplinera sina bröder och systrar vid en så tidig ålder att föga eller inget straff någonsin behövdes för att få dem att genast och helhjärtat lyda. Enda undantaget var Juda, som Jesus vid några tillfällen fann det nödvändigt att ålägga ett straff för att han hade brutit mot reglerna i hemmet. Vid tre tillfällen då det ansågs klokt att straffa Juda för av honom själv erkända och avsiktliga brott mot familjens beteendenormer, fastställdes hans straff genom ett enhälligt avgörande som fattades av de äldre barnen, och Juda själv godkände straffet innan det utmättes.

127:4.4 (1401.4) Fastän Jesus var högst metodisk och systematisk i allt vad han gjorde, fanns det också i alla hans administrativa avgöranden en uppfriskande elasticitet i tolkningen och en individualitet i tillämpningen som storligen präglade barnen med den anda av rättvisa som motiverade deras fader-broder. Han disciplinerade aldrig godtyckligt sina bröder och systrar, och en sådan oföränderlig rättvishet och personlig hänsyn gjorde Jesus mycket kär för hela familjen.

127:4.5 (1401.5) Jakob och Simon försökte när de växte upp följa Jesu sätt att avvärja sina stridslystna och ibland ilskna lekkamrater genom att övertala dem och genom att inte göra motstånd, och de var ganska framgångsrika; men fast Josef och Juda samtyckte till dessa läror hemma, var de snabba att försvara sig när deras kamrater flög på dem. I synnerhet gjorde sig Juda skyldig till brott mot andan i denna undervisning. Att avhålla sig från att göra motstånd var inte en regel i familjen. Inget straff följde av brott mot den undervisning som var personlig.

127:4.6 (1401.6) I allmänhet brukade alla barnen, och i synnerhet flickorna, rådgöra med Jesus om sina barndomsproblem och anförtro sig åt honom just så som de skulle ha gjort åt en tillgiven far.

127:4.7 (1401.7) Jakob höll på att växa upp till en välbalanserad yngling med jämnt humör, men han var inte lika andligt lagd som Jesus. Han var mycket bättre i skolan än Josef som, fastän han var en trägen arbetare, hade ännu mindre sinne för det andliga. Josef var en som knogade på, och han kom inte upp till de övriga barnens intellektuella nivå. Simon var en välmenande pojke, men alltför mycket drömmare. Det tog lång tid för honom att hitta sin plats i livet, och han orsakade Jesus och Maria en hel del bekymmer. Han var alltid en snäll gosse med goda avsikter. Juda var en orostiftare. Han hade de högsta ideal, men han var instabil till sitt temperament. Han hade fått allt och mer än så av sin mors beslutsamhet och gåpåaranda, men han saknade mycket av hennes sinne för proportioner och hänsyn.

127:4.8 (1402.1) Mirjam var en balanserad och förnuftig dotter som passionerat uppskattade allt ädelt och andligt. Marta var långsam i tanke och handling men ett mycket pålitligt och duktigt barn. Lilla Rut var hemmets solstråle, tanklös i sitt tal men ytterst ärlig i sitt hjärta. Hon nästan dyrkade sin storebror och fader. Men de skämde inte bort henne. Hon var ett näpet barn, men inte så vacker som Mirjam, som var familjens — om inte rentav hela stadens — skönhet.

127:4.9 (1402.2) Med tiden gjorde Jesus mycket för att liberalisera och modifiera familjens uppfattningar och seder i anslutning till sabbatsfirandet och många andra faser av religionen, och till alla dessa förändringar gav Maria sitt hjärtliga samtycke. Vid denna tid hade Jesus blivit den obestridde huvudmannen i huset.

127:4.10 (1402.3) Detta år började Juda i skolan, och det var nödvändigt för Jesus att sälja sin harpa för att bekosta dessa utgifter. Därmed var det sista av hans rekreationsnöjen borta. Han tyckte väldigt mycket om att spela harpa när han var matt i sinnet och trött i kroppen, men han tröstade sig med tanken att harpan åtminstone inte kunde konfiskeras av skatteindrivaren.

5. Rebecka, Esras dotter

127:5.1 (1402.4) Fastän Jesus var fattig hade hans sociala ställning i Nasaret inte på något sätt försämrats. Han var en av stadens främsta unga män och högt ansedd av de flesta unga kvinnor. Då Jesus var ett så ståtligt exemplar av kraftfull och intellektuell manlighet, och med beaktande av hans rykte som en andlig ledare, var det inte märkligt att Rebecka, den äldsta dottern till Esra, en förmögen grossist och affärsman i Nasaret, skulle upptäcka att hon långsamt höll på att förälska sig i denne Josefs son. Hon anförtrodde sin kärlek först åt Mirjam, Jesu syster, och Mirjam i sin tur diskuterade allt detta med sin mor. Maria blev ytterst upprörd. Höll hon på att förlora sin son, som nu hade blivit en oersättlig huvudman för familjen? Skulle svårigheterna aldrig ta slut? Vad skulle hända här näst? Sedan stannade hon upp för att begrunda vilken effekt ett äktenskap skulle ha för Jesu framtida levnadsbana. Inte ofta, men åtminstone ibland, drog hon sig till minnes att Jesus var ett ”löftesbarn”. Sedan hon och Mirjam hade diskuterat denna sak beslöt de att försöka sätta stopp för alltsammans, innan Jesus fick veta om det, genom att gå direkt till Rebecka, framlägga hela historien för henne och uppriktigt berätta för henne om sin tro på att Jesus var en bestämmelsens son, att han skulle bli en stor religiös ledare, kanske Messias.

127:5.2 (1402.5) Rebecka lyssnade med spänd uppmärksamhet; hon fascinerades av berättelsen och var mer än någonsin fast besluten att förena sitt öde med denne man som hon hade utvalt och att dela hans ledarskapskarriär. Hon resonerade (för sig själv) att en sådan man skulle desto mer behöva en trogen och effektiv hustru. Hon tolkade Marias försök att avråda henne som en naturlig reaktion inför rädslan att förlora sin familjs huvudman och enda försörjare, men då hon visste att hennes far godkände hennes dragning till timmermannens son räknade hon helt riktigt med att han gärna skulle förse familjen med en tillräcklig inkomst för att fullt kompensera förlusten av det som Jesus hade tjänat. När hennes far samtyckte till denna plan höll Rebecka nya överläggningar med Maria och Mirjam, och när hon inte lyckades vinna deras stöd dristade hon sig till att vända sig direkt till Jesus. Det gjorde hon i samverkan med sin far, som inbjöd Jesus till deras hem för att fira Rebeckas födelsedag då hon fyllde sjutton år.

127:5.3 (1403.1) Jesus lyssnade uppmärksamt och förståelsefullt till de förslag som först fadern och sedan Rebecka själv gjorde. Jesus gav ett vänligt svar som gick ut på att ingen mängd pengar kunde ersätta hans skyldighet att personligen fostra sin fars familj, att ”fullfölja den heligaste av människans alla ansvarsuppgifter — lojaliteten mot ens eget kött och blod.” Rebeckas far blev djupt rörd av Jesu ord om tillgivenheten för familjen och drog sig tillbaka från samtalet. Till sin hustru Maria sade han blott: ”Vi kan inte få honom till son; han är för ädel för oss.”

127:5.4 (1403.2) Sedan började det minnesvärda samtalet med Rebecka. Hittills i sitt liv hade Jesus gjort föga skillnad i sitt umgänge med pojkar och flickor, med unga män och unga kvinnor. Han hade varit alltigenom alltför upptagen av de pressande problem som de praktiska jordiska angelägenheterna medförde och av det fängslande begrundandet av hans senare levnadsbana ”att sköta sin Faders angelägenheter” för att någonsin allvarligt ha övervägt den personliga kärlekens fullbordande i ett mänskligt äktenskap. Nu stod han emellertid inför ytterligare ett av dessa problem som varje genomsnittsmänniska måste möta och ta ställning till. Han var sannerligen ”prövad i allting på samma sätt som vi”.

127:5.5 (1403.3) Sedan han hade lyssnat uppmärksamt tackade han Rebecka uppriktigt för den beundran hon hade uttryckt och tillade: ”Det skall uppmuntra och trösta mig under alla mina levnadsdagar.” Han förklarade att han inte var fri att knyta förbindelser med någon kvinna förutom sådana som gällde ett vanligt broderligt förhållande och ren vänskap. Han gjorde det klart att hans första och förnämsta skyldighet var att fostra sin fars familj, att han inte kunde tänka på äktenskap förrän den uppgiften var slutförd; och sedan tillade han: ”Om jag är en ödets son, får jag inte åta mig livslånga förpliktelser förrän den tid har kommit då min ödesbestämmelse skall uppenbaras.”

127:5.6 (1403.4) Rebeckas hjärta var krossat. Hon vägrade att låta sig tröstas och ansatte sin far med böner om att de skulle lämna Nasaret, tills han slutligen samtyckte till att flytta till Sepforis. Under åren därefter hade Rebecka endast ett svar till de många män som sökte vinna henne för äktenskap. Hon levde för ett enda syfte — för att invänta den tid då denne i hennes ögon störste av alla män som någonsin levt skulle inleda sitt livsskede som den levande sanningen lärare. Hon följde honom hängivet under hans offentliga verksamhets händelserika år och fanns på plats (oobserverad av Jesus) den dag då han i segertåg red in i Jerusalem; och hon stod ”bland de andra kvinnorna” vid Marias sida den ödesdigra och tragiska eftermiddag då Människosonen hängde på korset, för henne och för oräkneliga världar i höjden ”den ende alltigenom älskvärde och den störste bland tiotusen”.

6. Hans tjugonde år (14 e.Kr.)

127:6.1 (1403.5) Det viskades i Nasaret och senare i Kafarnaum om Rebeckas kärlek till Jesus, så att medan många kvinnor under de kommande åren älskade Jesus såsom även män älskade honom, behövde han inte längre tillbakavisa någon annan uppriktig kvinnas personliga erbjudande om sin tillgivenhet. Från denna tid framåt fick människornas tillgivenhet för Jesus mer karaktären av en andäktig och dyrkande uppskattning. Både män och kvinnor älskade honom innerligt och för vad han var, utan någon antydan av tillfredsställelse för det egna jaget eller önskan om kärleksfullt ägande. Men under många år, alltid när Jesu människopersonlighet kom på tal, berättades det även om Rebeckas hängivenhet.

127:6.2 (1404.1) Mirjam som helt kände till det inträffade med Rebecka och som visste hur hennes bror hade avstått från till och med en vacker jungfrus kärlek (utan att inse att hans framtida ödesbestämmelse hade betydelse i sammanhanget), började idealisera Jesus och älska honom med en rörande och djup tillgivenhet som för en far såväl som för en bror.

127:6.3 (1404.2) Fastän de knappast hade råd med någon färd upp till Jerusalem till påsken, hade Jesus en underlig längtan att bege sig dit. Hans mor, som kände till vad han nyligen hade gått igenom med Rebecka, vist uppmanade honom att gå upp dit. Han var inte märkbart medveten om det, men vad han mest behövde var ett tillfälle att tala med Lasaros och att få träffa Marta och Maria. Näst efter sin egen familj älskade han dessa tre mest av alla.

127:6.4 (1404.3) På sin färd till Jerusalem gick han via Megiddo, Antipatris och Lydda, delvis längs samma väg som hade använts då han togs tillbaka till Nasaret vid återkomsten från Egypten. Han tillbringade fyra dagar med att vandra upp till påskhögtiden och tänkte mycket på de tidigare händelser som hade inträffat i och omkring Megiddo, det internationella slagfältet i Palestina.

127:6.5 (1404.4) Jesus fortsatte färden genom Jerusalem och stannade upp endast för att se ut över templet och skarorna av besökare som höll på att samla. Han hade en märklig och tilltagande motvilja mot detta av Herodes byggda tempel med dess politiskt utnämnda prästerskap. Han ville framför allt träffa Lasaros, Marta och Maria. Lasaros var lika gammal som Jesus och nu husets herre. Vid tiden för det här besöket hade Lasaros mor också lagts till ro i graven. Marta var något över ett år äldre än Jesus, medan Maria var två år yngre. Jesus var det ideal som de alla tre dyrkade.

127:6.6 (1404.5) Under detta besök inträffade ett av de periodiska utbrotten av uppror mot traditionen — ett uttryck av förnärmelse över de ceremononiella seder som Jesus ansåg gav en felaktig bild av hans Fader i himlen. Då de inte visste att Jesus skulle komma hade Lasaros ordnat det så att påsken skulle firas med vänner i en grannby längs vägen ned till Jeriko. Jesus föreslog nu att de skulle fira festen där de befann sig, i Lasaros hus. ”Men” sade Lasaros, ”vi har inget påsklamm.” Då inledde Jesus en lång och övertygande föreläsning om att Fadern i himlen sannerligen inte var intresserad av sådana barnsliga och meningslösa ritualer. Efter en högtidlig och innerlig bön steg de upp och Jesus sade: ”Låt dem som bland mitt folk har ett barnsligt och förmörkat sinne tjäna sin Gud så som Moses bestämde; det är bäst för dem att göra så, men låt oss som har sett livets ljus inte längre närma oss vår Fader genom dödens mörker. Låt oss vara fria i vetskapen om sanningen om vår Faders eviga kärlek.”

127:6.7 (1404.6) Den kvällen i skymningen satte sig dessa fyra ned för att fira den första påskhögtid som fromma judar någonsin hade firat utan påsklamm. Det osyrade brödet och vinet hade gjorts i ordning för denna påsk, och dessa symboler som Jesus kallade ”livets bröd” och ”livets vatten” gav han nu till sina kamrater, och de åt i högtidlig överensstämmelse med den förkunnelse som de nyss hade tagit del av. Han hade för sed att alltid utföra denna sakramentsritual under sina senare besök i Betania. När han kom hem berättade han allt detta för sin mor. Hon var först chockerad men började så småningom förstå hans synsätt. Trots det var hon mycket lättad när Jesus försäkrade henne att han inte ämnade introducera detta nya sätt att fira påsk i deras familj. Hemma med barnen fortfor han år efter år att äta påskmåltiden ”i enlighet med Mose lag”.

127:6.8 (1404.7) Det var under detta år som Maria hade ett långt samtal med Jesus om äktenskap. Hon frågade honom rakt på sak om han skulle gifta sig om han vore fri från sina ansvar för familjen. Jesus förklarade för henne att eftersom de omedelbara plikterna inte tillät honom att gifta sig hade han inte nämnvärt tänkt på saken. Han uttryckte sitt tvivel om att han någonsin skulle ingå äktenskap; han sade att allt sådant måste invänta ”hans stund”, den tid då ”hans Faders arbete måste börja”. Då han redan hade beslutat att inte bli far till köttsliga barn ägnade han inte frågan om mänskligt äktenskap någon nämnvärd tanke.

127:6.9 (1405.1) Detta år tog han på nytt itu med uppgiften att väva samman sin dödliga och sin gudomliga natur till en enkel och effektiv människoindividualitet. Hans tillväxt fortgick när det gällde moralisk status och andlig insikt.

127:6.10 (1405.2) Fastän all deras egendom i Nasaret (utom deras hem) hade avyttrats hade de detta år en viss ekonomisk hjälp då de sålde sin andel av en fastighet i Kafarnaum. Det var det sista som återstod av Josefs kvarlåtenskap. Denna fastighetsaffär i Kafarnaum gjordes med en båtbyggare som hette Sebedaios.

127:6.11 (1405.3) Josef gick ut synagogans skola detta år och gjorde sig redo att börja arbeta vid den lilla hyvelbänken i hemmets snickarverkstad. Fastän dödsboet efter deras far var tomt, fanns det utsikter till att de skulle kunna hålla fattigdomen på avstånd då tre av dem nu arbetade regelbundet.

127:6.12 (1405.4) Jesus utvecklas nu snabbt till en man, inte endast en ung man utan en vuxen man. Han har lärt sig väl att bära ansvar. Han vet hur man går vidare trots besvikelser. Han håller tappert när hans planer kullkastas och hans avsikter tillfälligt omintetgörs. Han har lärt sig att vara redbar och rättvis även när han möts av orättvisa. Han lär sig att anpassa sina ideal om ett andligt levnadssätt till den jordiska tillvarons praktiska krav. Han lär sig att planera för uppnåendet av idealismens högre och avlägsna mål medan han idogt arbetar för uppnåendet av nödvändighetens närmare och omedelbara mål. Stadigt förvärvar han skicklighet i att anpassa sina strävanden efter de alldagliga krav som människans situation ställer. Han har nästan helt lärt sig att behärska tekniken med vilken energin i den andliga drivkraften används för att driva den materiella resultatuppnåelsens mekanism. Han håller sakta på att lära sig att leva det himmelska livet samtidigt som han fortsätter med sin jordiska tillvaro. Allt mer förlitar han sig på att hans himmelske Fader i sista hand vägleder honom samtidigt som han antar faderns roll i att leda och instruera barnen i sin jordiska familj. Han håller på att bli erfaren i att skickligt rycka till sig segern från själva gapet i det nederlag som hotar. Han lär sig att omforma svårigheterna i tiden till segrar i evigheten.

127:6.13 (1405.5) Så under årens gång fortsätter denne unge man i Nasaret att uppleva livet så som det levs i de dödligas köttsliga gestalt i tidens och rymdens världar. Han lever ett fullt, representativt och ymnigt liv på Urantia. Han lämnade denna värld med mogen erfarenhet av det som hans skapade varelser upplever under de korta och strävsamma åren i sitt första liv, det köttsliga livet. All denna mänskliga erfarenhet är något som Universumets Härskare för evigt äger. Han är vår förstående broder, deltagande vän, erfarne härskare och barmhärtige fader.

127:6.14 (1405.6) Som barn inhämtade han en omfattande kunskapsmängd, som yngling sorterade, klassificerade och korrelerade han denna information, och nu som man i denna värld börjar han som förberedande åtgärd organisera dessa mentala tillgångar för att kunna användas i hans senare undervisning, omvårdnadsverksamhet och tjänande till förmån för hans dödliga medmänniskor i denna värld och på alla andra bebodda sfärer överallt i hela Nebadons universum.

127:6.15 (1405.7) Född till världen som ett spädbarn i denna värld har han levt sin barndoms liv och upplevt ungdomens och den tidiga mandomens efter varandra följande skeden. Han står nu på tröskeln till den mogna mandomsåldern, rik på erfarenhet av människolivet, fylld av förståelse för den mänskliga naturen och full av sympati för svagheterna i människans natur. Han håller på att bli skicklig i den gudomliga förmågan att uppenbara sin Paradisfader för dödliga varelser i alla tidsåldrar och alla utvecklingsstadier.

127:6.16 (1406.1) Nu som fullvuxen man, som en världens vuxen människa, gör han sig beredd att fortsätta sin suprema mission att uppenbara Gud för människorna och att leda människorna till Gud.