Urantiaboken

Kapitel 130

På väg till Rom

130:0.1 (1427.1) RUNDRESAN i den romerska världen upptog största delen av det tjugoåttonde och hela det tjugonionde året av Jesu liv på jorden. Jesus och de två indierna — Gonod och hans son Ganid — lämnade Jerusalem en söndagsmorgon den 26 april år 22 e.Kr. De genomförde sin resa planenligt, och Jesus sade farväl till fadern och sonen i staden Charax vid Persiska viken den 10 december följande år, dvs. år 23 e.Kr.

130:0.2 (1427.2) Från Jerusalem begav de sig till Caesarea via Joppe. I Caesarea gick de ombord på en båt till Alexandria. Från Alexandria seglade de till Lasaia på Kreta. Från Kreta seglade de till Karthago, med ett kortare uppehåll i Kyrene. I Karthago tog de en båt till Neapel, med uppehåll vid Malta, Syrakusa och Messina. Från Neapel for de till Capua, varifrån de färdades längs via Appia till Rom.

130:0.3 (1427.3) Efter sin vistelse i Rom tog de landvägen till Tarentum, där de satte segel till Aten i Grekland, med uppehåll vid Nikopolis och Korint. Från Aten for de till Efesos via Troas. Från Efesos seglade de till Cypern med uppehåll på Rodos. De tillbringade en ansenlig tid med att besöka Cypern och att vila upp sig där och seglade sedan till Antiochia i Syrien. Från Antiochia begav de sig söderut till Sidon och sedan över till Damaskus. Därifrån färdades de med karavan till Mesopotamien, passerande genom Thapsakos och Larissa. De tillbringade någon tid i Babylon, besökte Ur och andra platser och for sedan till Susa. Från Susa färdades de till Charax, och härifrån tog Gonod och Ganid sjövägen till Indien.

130:0.4 (1427.4) Det var medan Jesus arbetade fyra månader i Damaskus som han hade lärt sig grunderna till det språk som Gonod och Ganid talade. Under den tiden hade han arbetat mycket med översättningar från grekiska till ett av Indiens språk, och han assisterades av en indier som härstammade från Gonods hembygd.

130:0.5 (1427.5) Under denna Medelhavsresa tillbringade Jesus ungefär hälften av varje dag med att undervisa Ganid och fungera som tolk vid Gonods affärsunderhandlingar och sociala kontakter. Resten av varje dag, som han fritt kunde förfoga över, ägnade han åt att ha dessa nära kontakter med sina medmänniskor, dessa förtroliga förbindelser med världens dödliga, som så kännetecknade hans verksamhet under dessa år som närmast föregick hans offentliga verksamhet.

130:0.6 (1427.6) Jesus lärde känna den högre materiella och intellektuella civilisationen i västerlandet och Levanten genom första hands observationer och direkt kontakt med den. Av Gonod och hans begåvade son fick han veta en hel del om civilisationen och kulturen i Indien och Kina, ty Gonod som själv var indisk medborgare hade företagit tre omfattande resor till den gula rasens kejsardöme.

130:0.7 (1427.7) Den unge Ganid lärde sig mycket av Jesus under denna långa och nära samvaro. De utvecklade en stor tillgivenhet för varandra, och gossens far försökte många gånger övertala Jesus att återvända med dem till Indien, men Jesus avböjde alltid, med hänvisning till att det var nödvändigt för honom att återvända till sin familj i Palestina.

1. I Joppe — diskussion om Jona

130:1.1 (1428.1) Under vistelsen i Joppe träffade Jesus Gadiah, en filisteisk tolk som arbetade åt en viss Simon, som var garvare. Gonods representanter i Mesopotamien hade gjort många affärer med denne Simon, därför ville Gonod och hans son besöka honom under sin resa till Caesarea. Medan de uppehöll sig i Joppe blev Jesus och Gadiah goda vänner. Denne unge filisté var en sanningssökare. Jesus var en sanningsgivare; han var sanningen för den generationen på Urantia. När en stor sanningssökare och en stor sanningsgivare träffas blir följden en storartad och befriande upplysning, som föds av upplevelsen av ny sanning.

130:1.2 (1428.2) En dag efter kvällsmåltiden strövade Jesus och den unge filistén omkring nere vid havet, och Gadiah som inte visste att denne ”skriftlärde från Damaskus” var så väl förtrogen med de hebreiska traditionerna, pekade ut för Jesus skeppskajen varifrån det sades att Jona hade gått ombord på sin olyckliga färd till Tarsis. Efter sina yttranden ställde han denna fråga till Jesus: ”Men tror du att den stora fisken verkligen svalde Jona?” Jesus såg att denne unge mans liv hade påverkats väldigt av denna tradition och att dess begrundande hade fått honom att inse dåraktigheten i att försöka rymma från plikten; Jesus sade därför inget som plötsligt skulle rasera grunderna för Gadiahs nuvarande motivation för det praktiska livet. Då Jesus svarade på frågan sade han: ”Min vän, vi är alla som Jona med ett liv avsett att levas enligt Guds vilja, och varje gång vi försöker undvika den nuvarande plikten i livet genom att smita iväg till avlägsna lockelser, försätter vi oss därmed under direkt inverkan av de inflytelser som inte styrs av sanningens makter och rättfärdighetens krafter. Att fly från plikten är att offra sanningen. Flykten från ljusets och livets tjänst kan endast resultera i de smärtsamma konflikter med själviskhetens svåra valar som till slut leder till mörker och död, om inte sådana gudssvikande personer som Jona ens i sin djupaste förtvivlan vänder sina hjärtan till att söka Gud och hans godhet. När dessa besvikna själar uppriktigt söker Gud — hungrar efter sanning och törstar efter rättfärdighet — finns det inget som längre kan hålla dem i fångenskap. Oberoende av hur djupt de än har fallit, när de av hela sitt hjärta söker ljuset befriar Herrens, Gud i himlens, ande dem från deras fångenskap. Livets olyckliga och onda omständigheter spyr ut dem på de nya möjligheternas torra land till förnyad tjänst och till ett klokare liv.

130:1.3 (1428.3) Gadiah berördes djupt av Jesu undervisning, de talade till långt in på natten nere vid stranden och innan de gick till sitt nattkvarter bad de tillsammans och för varandra. Detta var samma Gadiah som senare lyssnade till Petrus predikningar, blev en som djupt trodde på Jesus från Nasaret och den som hade en minnesvärd dispyt med Petrus en kväll hemma hos Dorcas. Gadiah hade också en avgörande inverkan på Simons, den förmögna läderhandlarens, slutliga beslut att bekänna sig till kristendomen.

130:1.4 (1428.4) (I denna berättelse om Jesu personliga arbete bland sina medmänniskor under denna Medelhavsresa kommer vi, enligt det tillstånd vi har fått, att fritt översätta hans ord till ett modernt uttryckssätt som är gångbart på Urantia vid tiden för denna framställning.)

130:1.5 (1429.1) Vid Jesu sista sammanträffande med Gadiah utspann sig en diskussion om gott och ont. Denne unge filisté var mycket besvärad av en känsla av orättvisa därför att det onda fanns i världen jämsides med det goda. Han sade: ”Hur kan Gud, om han är oändligt god, låta oss lida det ondas bedrövelser; vem är det egentligen som skapar det onda?” På den tiden trodde många fortfarande att Gud skapar både gott och ont, men Jesus lärde aldrig ut en sådan felaktighet. Då Jesus besvarade frågan sade han: ”Min broder, Gud är kärleken; därför måste han vara god, och hans godhet är så stor och verklig att det inte ryms någonting så smått och overkligt som det onda. Gud är så positivt god att det finns absolut ingen plats för det negativa onda i honom. Det onda är ett omoget val och obetänksamt felsteg hos dem som motsätter sig godheten, avvisar skönheten och som inte förhåller sig lojalt till sanningen. Det onda är endast missanpassning orsakad av omogenhet eller en förstörande och förvrängande inverkan av okunskap. Det onda är det oundvikliga mörker som följer i hälarna på ett oklokt avvisande av ljuset. Det onda är det som är mörkt och osant, och som när det medvetet omfattas och avsiktligt bejakas blir synd.

130:1.6 (1429.2) ”Genom att ge dig förmågan att välja mellan sanning och villfarelse skapade din Fader i himlen den potentiellt negativa aspekten av ljusets och livets positiva väg, men sådana ondskans villfarelser existerar verkligen inte förrän en intelligent varelse genom att välja fel levnadssätt med sin vilja får dem att existera. Sedan upphöjs sådant ont senare till synd genom sådana egensinniga och upproriska varelsers medvetna och avsiktliga val. Det är därför som vår Fader i himlen låter det goda och det onda finnas jämsides till livets slut, just så som naturen låter vetet och ogräset växa sida vid sida fram till skörden.” Gadiah var fullt nöjd med Jesu svar på hans fråga efter att deras senare diskussion hade klargjort för hans sinne den verkliga innebörden av dessa betydelsefulla framföranden.

2. I Caesarea

130:2.1 (1429.3) Jesus och hans vänner stannade i Caesarea längre än planerat, emedan en av de väldiga styrårorna på det fartyg som de ämnade gå ombord på upptäcktes vara i fara att klyvas. Kaptenen beslöt att stanna i hamn medan en ny styråra tillverkades. Det rådde brist på yrkeskunniga träarbetare för denna uppgift, varför Jesus erbjöd sig att hjälpa till. Under kvällarna vandrade Jesus och hans vänner omkring på den vackra muren som tjänade som promenadväg runt hamnen. Ganid hörde med intresse på när Jesus förklarade stadens vattenledningssystem och det förfarande med vilket tidvattnet utnyttjades för att skölja stadens gator och avlopp. Denne indiske yngling var mycket imponerad av Augustus tempel, beläget på en kulle och krönt av en kolossal staty av den romerska kejsaren. Den andra eftermiddagen av deras vistelse såg de alla tre en föreställning i den enorma amfiteatern som hade sittplatser för tjugo tusen personer, och samma kväll gick de på teatern för att se ett grekiskt skådespel. Dessa var de första föreställningar av detta slag som Ganid någonsin hade beskådat, och han ställde många frågor om dem till Jesus. På morgonen den tredje dagen avlade de ett officiellt besök på guvernörens palats, ty Caesarea var Palestinas huvudstad och den romerske prokuratorns residensort.

130:2.2 (1429.4) I deras värdshus hade också en köpman från Mongoliet tagit in, och eftersom denne man från Fjärran östern talade grekiska rätt bra, hade Jesus flera långa samtal med honom. Denne man var mycket imponerad av Jesu livsfilosofi och glömde aldrig hans visdomsord om att ”leva det himmelska livet, medan man befinner sig på jorden, genom att dagligen underkasta sig den himmelske Faderns vilja”. Denne köpman var en anhängare av Tao, och han hade därigenom blivit en som hade en stark tro på läran om en universell Gudom. Vid återkomsten till Mongoliet började han lära sina grannar och affärskompanjoner dessa avancerade sanningar, och som ett direkt resultat av dessa aktiviteter beslöt hans äldste son att bli taopräst. Denne unge man utövade under hela sin livstid ett stort inflytande till förmån för en avancerad sanning, och hans arbete fortsattes av hans son och sonson som likaså var hängivet trogna läran om den Ende Guden — Himlens Suprema Härskare.

130:2.3 (1430.1) Medan den tidiga kristna kyrkans östra gren, som hade sitt främsta högkvarter i Filadelfia, höll sig mer troget till Jesu förkunnelse än bröderna i Jerusalem, var det beklagligt att det inte fanns någon lik Peter att bege sig till Kina, eller lik Paulus att färdas till Indien, ty i dessa länder var den andliga jordmånen då mycket gynnsam för att så fröna till det nya evangeliet om himmelriket. Just denna Jesu förkunnelse, så som den omfattades av filadelfiaborna, skulle precis lika omedelbart och effektivt ha tilltalat sinnena hos de andligen hungrande asiatiska folken som Petrus och Paulus predikande gjorde i väst.

130:2.4 (1430.2) En av de unga männen som en dag arbetade med styråran tillsammans med Jesus blev intresserad av de ord som Jesus fällde under timmarnas gång medan de arbetade på skeppsvarvet. När Jesus antydde att Fadern i himlen var intresserad av sina barns välfärd på jorden, sade denne unge grek som hette Anaxand: ”Om Gudarna är intresserade av mig, varför avlägsnar de då inte denne grymme och orättvise förman från denna verkstad?” Han blev häpen när Jesus svarade: ”Då du känner till vänlighetens väg och uppskattar rättvisan, kanske Gudarna har fört denne felande man nära dig så att du må leda honom in på denna bättre väg. Kanske du är det salt som skall göra denne broder angenämare för alla andra människor, dvs. om du inte har förlorat din sälta. Som det nu är, råder denne man dig över så till vida att hans onda sätt påverkar dig ogynnsamt. Varför inte sätta dig över ondskan med kraft av godhetens makt och sålunda komma att behärska alla relationer mellan er två? Jag förutspår att det goda i dig kunde övervinna det onda i honom om du gav det en uppriktig och levande chans. Det finns under loppet av de dödligas tillvaro inget mer spännande äventyr än att känna upprymdheten av att bli materiell livspartner för andlig energi och gudomlig sanning i en av deras segerrika strider mot villfarelse och ondska. Det är en underbar och transformerande erfarenhet att bli en levande kanal för andligt ljus till en dödlig som sitter i andligt mörker. Om du har blivit välsignad med mer sanning än denne man, borde hans behov vara en utmaning för dig. Förvisso är du inte den fega stackare som skulle kunna stå på stranden och se på när en medmänniska som inte kan simma drunknar! Hur mycket värdefullare är inte denne mans själ som famlar i mörkret jämfört med hans kropp som kunde drunkna i vattnet!”

130:2.5 (1430.3) Anaxand var mäktigt berörd av Jesu ord. Inom kort berättade han för sin överordnade vad Jesus hade sagt, och samma kväll sökte de båda råd av Jesus för sina själars välfärd. Senare, efter att det kristna budskapet hade förkunnats i Caesarea, trodde båda dessa män, den ene grek, den andre romare, på Filippos predikan och blev framstående medlemmar i den kyrka som han grundade. Senare förordnades denne unge grek till förvaltare åt en romersk kapten, Cornelius, som blev troende som resultat av Petrus verksamhet. Anaxand fortsatte att sprida ljus till dem som satt i mörk, fram till den tid då Paulus fängslades i Caesarea. Han omkom då av misstag vid den stora massakern på tjugo tusen judar medan han vårdade sig om de lidande och döende.

130:2.6 (1431.1) Ganid började vid den här tiden få klart för sig att hans privatlärare använde sin fritid till denna ovanliga personliga omvårdnad av sina medmänniskor, och den unge indiern ville ta reda på motivet till dessa ständiga aktiviteter. Han frågade: ”Varför håller du så ständigt på med dessa samtal med främlingar?” Jesus svarade: ”Ganid, ingen människa är en främling för den som känner Gud. I upplevelsen av att finna den himmelske Fadern upptäcker man att alla människor är ens bröder, och förefaller det så underligt att man skulle känna glädje över att träffa en nyss upptäckt broder? Att bli bekant med sina bröder och systrar, att lära känna deras problem och lära sig att älska dem är den suprema erfarenheten i livet.”

130:2.7 (1431.2) Detta var en diskussion som varade ända in på natten, och inom loppet av vilken den unge mannen bad Jesus berätta för honom vad som är skillnaden mellan Guds vilja och det val som människosinnet gör och som också kallas vilja. Sammanfattat sade Jesus: Guds vilja är Guds sätt att verka, delaktighet i Guds val inför varje potentiellt alternativ. Att göra Guds vilja är därför en progressiv erfarenhet av att bli allt mer lik Gud, och Gud är källan till och bestämmelsen för allt som är gott, vackert och sant. Människans vilja är människans sätt att verka, summan och substansen av allt vad den dödlige väljer att vara och göra. Vilja är det avsiktliga valet hos en jagmedveten varelse, vilket leder till beslut och handlande baserade på intelligent övervägande.

130:2.8 (1431.3) Den eftermiddagen hade Jesus och Ganid båda förstrött sig med att leka med en mycket intelligent vallhund, och Ganid ville veta om hunden hade en själ, om den hade en egen vilja, och som svar på hans fråga sade Jesus: ”Hunden har ett sinne som kan lära känna den materiella människan, dess herre, men inte Gud, som är ande, därför har hunden ingen andlig natur och den kan inte ha någon andlig upplevelse. Hunden må ha en vilja som härstammar från naturen och som har förstärkts genom träning, men en sådan sinnesförmåga är inte en andlig kraft, inte heller är den jämförbar med människans vilja, då den inte är reflekterande — den är inte resultatet av ett urskiljande av högre och moraliska betydelser eller ett val av andliga och eviga värden. Det är denna förmåga att urskilja det andliga och att välja sanningen som gör den dödliga människan till en moralisk varelse, en skapad varelse försedd med attributen för andligt ansvar och potentialen till evig överlevnad.” Jesus fortsatte med att förklara att det är djurens avsaknad av sådana mentala förmågor som gör det för evigt omöjligt för djurvärlden att utveckla ett verkligt språk i tiden eller att erfara något som skulle motsvara personlighetens överlevnad i evigheten. Som resultat av denna dags undervisning trodde Ganid aldrig mer att människans själ kunde födas på nytt i ett djurs kropp.

130:2.9 (1431.4) Nästa dag talade Ganid med sin far om allt detta, och det var som svar på Gonods fråga som Jesus förklarade att ”de människoviljor som är helt upptagna av att fatta endast timliga beslut som gäller den animala tillvarons materiella problem är dömda till undergång i tiden. De som gör helhjärtade moraliska beslut och oförbehållsamma andliga val identifieras på detta vis allt mer med den gudomliga anden i sitt inre och omvandlas därigenom i allt högre grad till de värden som är förenade med evig överlevnad — fortgående gudomlig tjänst utan slut.

130:2.10 (1431.5) Det var denna samma dag vi för första gången hörde den högst betydelsefulla sanning, som uttryckt enligt nuvarande språkbruk skulle lyda: ”Viljan är den manifestation av människosinnet som gör det möjligt för det subjektiva medvetandet att uttrycka sig objektivt och att uppleva en strävan att vara gudalik.” Det är i denna samma bemärkelse som varje reflekterande och andligt sinnad människa kan bli skapande.

3. I Alexandria

130:3.1 (1432.1) Det hade varit ett händelserikt besök i Caesarea, och när båten var färdig begav sig Jesus och hans två vänner en dag vid tolvtiden iväg mot Alexandria i Egypten.

130:3.2 (1432.2) De tre hade en högst angenäm resa till Alexandria. Ganid gladde sig åt sjöresan och höll Jesus sysselsatt med att svara på frågor. När de närmade sig stadens hamn fascinerades den unge mannen av Faros stora fyrtorn, beläget på den ö som Alexander hade förenat med en pir till fastlandet och sålunda skapat två utomordentliga hamnar samt därmed gjort Alexandria till centrum för handelssjöfarten mellan Afrika, Asien och Europa. Detta storartade fyrtorn var ett av världens sju under och föregångare till alla senare fyrar. De steg upp tidigt på morgonen för att beskåda denna människans strålande anordning för att rädda liv, och mitt bland Ganids utrop av förtjusning sade Jesus: ”Och du min son skall vara som detta fyrtorn när du återvänder till Indien, även efter det att din far har lagts till gravens ro. Du skall bli som livets ljus för dem som sitter i mörker i din omgärd, det ljus som visar alla som så önskar den väg som tryggt leder in i frälsningens hamn.” Medan Ganid tryckte Jesu hand sade han: ”Det skall jag.”

130:3.3 (1432.3) Igen framhåller vi att kristendomens första lärare gjorde ett stort misstag när de så uteslutande riktade sin uppmärksamhet mot den romerska världens västerländska civilisation. Jesu förkunnelse, så som den omfattades av de troende i Mesopotamien under det första århundradet, skulle gärna ha tagits emot av de olika grupperna av asiatiska religionsutövare.

130:3.4 (1432.4) Fyra timmar efter det att de hade gått i land hade de funnit husrum nära östra ändan av den långa och breda huvudgata, som över trettio meter bred och åtta kilometer lång sträckte sig ända till de västra utkanterna av denna stad med en miljon invånare. Efter en första överblick av stadens främsta sevärdheter — universitetet (museet), biblioteket, Alexanders kungliga mausoleum, palatset, Neptunus tempel, teatern och idrottshallen — ägnade sig Gonod åt sina affärer medan Jesus och Ganid gick till biblioteket, det främsta i världen. Här fanns närmare en miljon manuskript samlade från hela den civiliserade världen: Grekland, Rom, Palestina, Parthien, Indien, Kina och till och med från Japan. I detta bibliotek såg Ganid den största samlingen av indisk litteratur i hela världen. De tillbringade någon tid här varje dag under sin vistelse i Alexandria. Jesus berättade för Ganid om översättningen av de hebreiska skrifterna till grekiska, vilket hade skett här. Om och om diskuterade de alla världens religioner, varvid Jesus för detta unga sinne försökte påvisa sanningen i var och en, alltid med tillägget: ”Men Jahve är den Gud som har utvecklats från Melkisedeks uppenbarelser och förbundet med Abraham. Judarna var Abrahams efterkommande och tog senare i besittning själva det land där Melkisedek hade levt och undervisat och varifrån han sände ut lärare till hela världen. Till slut beskrev deras religion en klarare insikt om Herren, Israels Gud, som den Universelle Fadern i himlen än någon annan världsreligion.”

130:3.5 (1432.5) Under Jesu ledning gjorde Ganid en sammanställning av alla de religioner i världen som erkände en Universell Gudom, även om de dessutom mer eller mindre dyrkade underställda gudomar. Efter mycken diskussion beslöt sig Jesus och Ganid för att romarna inte hade någon verklig Gud i sin religion, att deras religion var föga mer än kejsardyrkan. Beträffande grekerna drog de den slutsatsen att de hade en filosofi men knappast en religion med en personlig Gud. Mysteriekulterna avfärdade de på grund av förvirringen i deras mångfaldighet och för att deras olika uppfattningar om Gudomen föreföll att härstamma från andra och äldre religioner.

130:3.6 (1433.1) Fastän dessa översättningar gjordes i Alexandria ordnade Ganid dessa urval och lade till sina egna personliga kommentarer först nära slutet av deras vistelse i Rom. Han blev mycket överraskad av att upptäcka att de bästa författarna till världens religiösa litteratur alla mer eller mindre klart erkände existensen av en evig Gud och i mycket var överens beträffande hans karaktär och hans förhållande till den dödliga människan.

130:3.7 (1433.2) Jesus och Ganid tillbringade mycket tid i museet under sin vistelse i Alexandria. Detta museum var ingen samling av sällsynta föremål utan var snarast ett universitet för konst, vetenskap och litteratur. Lärda professorer höll här dagligen föreläsningar, och på den tiden var detta den västerländska världens intellektuella centrum. Dag för dag tolkade Jesus föreläsningarna för Ganid. En dag under andra veckan utropade den unge mannen: ”Lärare Josua, du vet mer än dessa professorer. Du borde stiga upp och berätta för dem allt det storartade du har berättat för mig; de är omtöcknade av det myckna tänkandet. Jag skall tala med min far och be honom ordna saken.” Jesus log och sade: ”Du är en beundrande elev, men dessa lärare är inte intresserade av att du och jag skulle undervisa dem. Den stolthet som den oförandligade lärdomen medför är en förrädisk sak i människans erfarenhet. Den sanne läraren bibehåller sin intellektuella integritet genom att alltid förbli en lärjunge.”

130:3.8 (1433.3) Alexandria var en stad som kännetecknades av västerlandets blandade kultur och näst efter Rom den största och mest storslagna staden i världen. Här fanns världens största judiska synagoga, säte för den styrande alexandrinska sanhedrinen, de sjuttio ledande äldste.

130:3.9 (1433.4) Bland Gonods många affärsbekanta fanns en viss judisk bankir, Alexander, vars bror Filon var en av den tidens berömda religionsfilosofer. Filon var sysselsatt med den lovvärda men ytterst svåra uppgiften att harmonisera den grekiska filosofin och den hebreiska teologin. Ganid och Jesus talade mycket om Filons läror och såg fram mot att närvara vid någon av hans föreläsningar, men under hela deras vistelse i Alexandria låg denne berömde hellenistjude till sängs då han var sjuk.

130:3.10 (1433.5) Jesus rekommenderade mycket i den grekiska filosofin och i stoikernas läror för Ganid, men han betonade för pojken den sanning att dessa trossystem, likt de obestämda lärorna bland en del av hans eget folk, var religioner endast i den bemärkelsen att de ledde människor till att finna Gud och få en levande erfarenhet av att känna den Evige.

4. Samtal om verkligheten

130:4.1 (1433.6) Kvällen innan de lämnade Alexandria hade Ganid och Jesus ett långt samtal med en av de regeringsutnämnda professorerna vid universitetet vilken föreläste om Platons läror. Jesus tolkade för den grekiska läraren men anförde inget av sin egen förkunnelse för att vederlägga den grekiska filosofin. Gonod var borta den kvällen för att sköta sina affärer; så efter att professorn hade avlägsnat sig hade läraren och hans elev därför ett långt och öppenhjärtigt samtal om Platons doktriner. Samtidigt Jesus som gav villkorligt samtycke till en del av de grekiska läror som gällde teorin att de materiella tingen i världen är skugglika återspeglingar av osynliga men mer verkliga andliga realiteter, sökte han lägga en mer tillförlitlig grund för den unge mannens tänkande. Därför höll han en längre utläggning om verklighetens natur i universum. Sammanfattat och enligt nuvarande språkbruk sade Jesus till Ganid:

130:4.2 (1434.1) Ursprunget till universumverkligheten är den Infinite. Den finita skapelsens materiella ting är följdverkningar i tid och rymd av den evige Gudens Paradis-mönster och Universella Sinne. Kausaliteten i den fysiska världen, självmedvetandet i den intellektuella världen och en framåtskridande självhet i andens värld — dessa realiteter, projicerade på en universell skala, kombinerade i ett evigt ömsesidigt förhållande och upplevda som fulländade till sin kvalitet och gudomliga till sitt värde — bildar den Supremes verklighet. I det ständigt föränderliga universum är kausalitetens, intelligensens och andeerfarenhetens Ursprungliga Personlighet oföränderlig, absolut. Även i ett evigt universum som kännetecknas av gränslösa värden och gudomliga kvaliteter kan allting förändras, och gör det ofta, utom Absoluten och det som har nått den fysiska status, intellektuella omfattning eller andliga identitet som är absolut.

130:4.3 (1434.2) Den högsta nivå till vilken en finit varelse kan utvecklas är till erkännande av den Universelle Fadern och medvetenhet om den Supreme. Även då fortsätter dessa varelser med finalitbestämmelse att uppleva fortsättningsvis förändring i den fysiska världens rörelser och i dess materiella fenomen. Likaså förblir de under sin fortgående uppstigning i det andliga universumet medvetna om självhetens framåtskridande och i sin allt djupare uppskattning av och reaktion inför det intellektuella kosmos medvetna om hur deras medvetande vidgas. Endast när det gäller viljans fulländning, harmoni och enstämmighet kan den skapade bli ett med Skaparen. Ett sådant gudomlighetstillstånd uppnås och bibehålls endast då och om den skapade fortfar att leva i tiden och evigheten genom att konsekvent anpassa sin finita personliga vilja till Skaparens gudomliga vilja. Alltid måste önskan att göra Faderns vilja trona högst i själen och dominera sinnet hos en uppstigande son till Gud.

130:4.4 (1434.3) En enögd person kan aldrig hoppas på att se det djup som perspektivet ger. Inte heller kan enögda materialister eller enögda andliga mystiker eller allegorister rätt se och tillräckligt förstå universumverklighetens sanna djup. Alla sanna värden i den skapades erfarenhet finns dolda i erkännandets djup.

130:4.5 (1434.4) En kausalitet utan sinne kan inte utveckla det förfinade och komplexa från det grova och enkla, inte heller kan en erfarenhet utan ande utveckla den gudomliga karaktären för evig överlevnad från det materiella sinnet hos de dödliga i tiden. Det enda attribut i universum som så exklusivt kännetecknar den infinita Gudomen är denna ändlösa, skapande utgivning av personlighet, vilken kan överleva i en tilltagande uppnåelse av Gudomen.

130:4.6 (1434.5) Personlighet är den kosmiska utrustning, den fas i den universella verkligheten, som kan samexistera med en obegränsad förändring och samtidigt bibehålla sin identitet bland alla dessa förändringar och för evigt därefter.

130:4.7 (1434.6) Livet är en anpassning av den ursprungliga kosmiska kausaliteten till de krav som universumsituationerna ställer och de möjligheter som de ger, och det uppkommer genom det Universella Sinnets inverkan och aktivering av andegnistan från Gud som är ande. Livets betydelse ligger i dess anpassningsbarhet. Livets värde ligger i dess förmåga till framåtskridande — rentav ända till gudsmedvetandets höjder.

130:4.8 (1434.7) Det medvetna livets missanpassning till universum leder till kosmisk disharmoni. Personlighetsviljans slutliga avvikelse från trenden i universerna slutar i intellektuell isolering, personlighetsavskiljande. Förlust av andelotsen i människans inre betyder att den andliga existensen upphör. Det intelligenta och framåtskridande livet blir då, i och av sig självt, ett obestridligt bevis för existensen av ett målinriktat universum som uttrycker en gudomlig Skapares vilja. Detta liv, som helhet taget kämpar, i riktning mot högre värden och har som slutligt mål den Universelle Fadern.

130:4.9 (1435.1) Det är endast en gradskillnad mellan människans och djurens sinnesnivå, med undantag för intellektets högre och halvt andliga verksamhetsformer. Därför kan djuren (som inte känner till dyrkan och visdom) inte uppleva övermedvetande, medvetandet om medvetande. Djurens sinne är medvetet endast om det objektiva universum.

130:4.10 (1435.2) Kunskapen hör till sfären för det materiella eller faktaurskiljande sinnet. Sanningen är området för det andligt utrustade intellekt som är medvetet om att det känner Gud. Kunskapen kan demonstreras; sanningen upplevs. Kunskapen är en sinnets ägodel, sanningen en erfarenhet i själen, i det jag som utvecklas vidare. Kunskapen är en funktion av den icke-andliga nivån. Sanningen är en fas inom sinnets och andens nivå i universerna. Det materiella sinnets öga ser en värld av faktakunskap; det förandligade intellektets öga urskiljer en värld av sanna värden. När dessa två synsätt synkroniseras och harmoniseras avslöjar de verklighetens värld, där visdomen tolkar företeelserna i universum utgående från den progressiva personliga erfarenheten.

130:4.11 (1435.3) Villfarelse (det onda) är ofullständighetens straff. Ofullständighetens kvaliteter eller missanpassningens fakta avslöjas på den materiella nivån genom kritisk observation och vetenskaplig analys, på den moraliska nivån genom den mänskliga erfarenheten. Närvaron av det som är ont är ett bevis för sinnets bristande noggrannhet och den evolverande själens omognad. Det onda är därför också ett mått på ofullständigheten i tolkningen av universum. Möjligheten att begå misstag hör naturligt till förvärvandet av visdom, till den ordning enligt vilken framåtskridandet sker från det partiella och timliga till det fullständiga och eviga, från det relativa och ofulländade till det slutliga och fulländade. Villfarelsen är den skugga av relativ ofullständighet som av nödvändighet måste falla tvärs över människans uppåtgående universumväg till fulländningen i Paradiset. Villfarelsen (det onda) är inte en aktual universumkvalitet, utan helt enkelt en observation av att det råder en relativitet i hur ofullständigheten i det ofulländade finita förhåller sig till den Supremes och den Ultimates stigande nivåer.

130:4.12 (1435.4) Fastän Jesus sade allt detta till den unge mannen på ett språk bäst lämpat för dennes fattningsförmåga, var Ganids ögonlock tunga mot slutet av diskussionen, och snart hade han somnat in. De steg tidigt upp följande morgon för att gå ombord på den båt som var destinerad till Lasaia på ön Kreta. Innan de gick ombord hade pojken ytterligare andra frågor att ställa om det onda, till vilket Jesus svarade:

130:4.13 (1435.5) Ondskan är ett relativitetsbegrepp. Den uppkommer av observationen av ofullkomligheterna som framträder i den skugga som kastas av ett finit universum av ting och varelser då detta kosmos skymmer det levande ljus som universellt uttrycker den Ende Infinites eviga realiteter.

130:4.14 (1435.6) Potentiell ondska ingår i den ofrånkomliga ofullständigheten i uppenbarelsen av Gud som ett av tid och rymd begränsat uttryck för oändlighet och evighet. Det partiellas existens vid sidan av det fullständiga ger upphov till verklighetens relativitet, gör det nödvändigt att träffa intellektuella val och etablerar värdenivåer för insikt om anden och reaktion inför den. Den ofullständiga och finita uppfattning som den timliga och begränsade varelsens sinne har om den Infinite är, i och av sig självt, potentiell ondska. Att öka denna villfarelse genom en oförsvarlig bristfällighet när det gäller att göra en rimlig andlig korrigering av dessa ursprungligen medfödda intellektuella disharmonier och andliga otillräckligheter är detsamma som att förverkliga aktual ondska.

130:4.15 (1436.1) Alla statiska, döda uppfattningar är potentiellt onda. Den finita skuggan från den relativa och levande sanningen rör sig ständigt. Statiska uppfattningar hämmar alltid vetenskap, politik, samhälle och religion. Statiska uppfattningar kan representera en viss kunskap, men de brister i visdom och saknar sanning. Låt dock inte relativitetsbegreppet vilseleda dig så att du inte inser hur universum koordineras under ledning av det kosmiska sinnet och hur den Supremes energi och ande stabiliserande övervakar det.

5. På ön Kreta

130:5.1 (1436.2) Resenärerna hade endast ett ändamål med att bege sig till Kreta, nämligen att vederkvicka sig, att vandra omkring på ön och klättra i bergen. Den tidens kretabor hade inget avundsvärt rykte bland de omgivande folken. Trots det vann Jesus och Ganid många själar för högre nivåer av tänkande och leverne och lade sålunda grunden till att den senare förkunnelsen av evangeliet snabbt mottogs då de första predikanterna från Jerusalem anlände. Jesus älskade dessa kretabor, även om Paulus använde hårda ord om dem när han senare sände Titus till ön för att omorganisera deras församlingar.

130:5.2 (1436.3) På en bergssluttning på Kreta hade Jesus sitt första långa samtal med Gonod om religion. Fadern var mycket imponerad och sade: ”Inte att undra på att pojken tror allt vad du berättar för honom, men jag visste aldrig att de hade en sådan religion ens i Jerusalem, än mindre i Damaskus.” Det var under vistelsen på ön som Gonod först föreslog för Jesus att följa med dem tillbaka till Indien, och Ganid gladdes åt tanken att Jesus kanske skulle samtycka till ett sådant arrangemang.

130:5.3 (1436.4) En dag när Ganid frågade Jesus varför han inte hade ägnat sig åt ett arbete som offentlig lärare, sade Jesus: ”Min son, allting måste vänta på sin tid. Man föds till världen, men hur man än ängslas och hur otålig man än är hjälper det en inte att växa upp. Man måste i alla sådana sammanhang invänta tiden. Endast tiden får de gröna frukterna på trädet att mogna. Årstid följer på årstid och solnedgång följer på soluppgång endast i takt med tidens gång. Jag är nu på väg till Rom med dig och din far, och det är tillräckligt för idag. Min morgondag är helt i min himmelske Faders hand.” Sedan berättade han för Ganid historien om Moses och de fyrtio åren av vaksam väntan och fortsatt förberedelse.

130:5.4 (1436.5) Under deras besök i Kali Limenes hände något som Ganid aldrig glömde; minnet av denna episod fick honom alltid att önska att han kunde göra något för att förändra kastväsendet i sitt hemland Indien. En berusad odåga anföll en slavflicka på den allmänna landsvägen. När Jesus såg flickans belägenhet rusade han fram och drog henne bort från galningens övergrepp. Medan den skrämda flickan klängde sig fast vid Jesus höll han den rasande mannen på tryggt avstånd med sin kraftfulla utsträckta högra arm tills den stackaren hade tröttat ut sig av att piska luften med sina ilskna slag. Ganid kände en stark impuls till att hjälpa Jesus med situationen, men hans far förbjöd honom. Fastän de inte kunde tala flickans språk, kunde hon förstå deras barmhärtiga handling och gav uttryck för sin helhjärtade uppskattning när de alla tre följde henne hem. Detta var troligen så nära som Jesus någonsin kom till en personlig sammandrabbning med sina medmänniskor under hela sitt liv på jorden. Han hade en svår uppgift den kvällen att försöka förklara för Ganid varför han inte slog den berusade mannen. Ganid tyckte att denne man borde ha blivit slagen åtminstone lika många gånger som han hade slagit flickan.

6. Den unge mannen som var rädd

130:6.1 (1437.1) När de var uppe i bergen hade Jesus ett långt samtal med en ung man som var räddhågad och nedslagen. Då ynglingen inte hade funnit tröst och mod i umgänget med sina kamrater hade han sökt ensamheten i bergen. Han hade vuxit upp med en känsla av hjälplöshet och underlägsenhet. Dessa naturliga tendenser hade förstärkts av talrika svåra omständigheter som han hade råkat ut för när han växte upp, i synnerhet förlusten av fadern när han var tolv år gammal. När de möttes sade Jesus: ”Hej min vän! Varför så nedslagen en så vacker dag? Om det har hänt något som har gjort dig betryckt, kanske jag på något sätt kan hjälpa dig. I varje fall bereder det mig ett verkligt nöje att få erbjuda mina tjänster.”

130:6.2 (1437.2) Den unge mannen var ovillig att samtala, och Jesus gjorde då ett andra närmande till hans själ och sade: ”Jag förstår att du kommer upp till dessa bergskullar för att komma undan folk, så därför vill du naturligtvis inte tala med mig, men jag skulle vilja veta om du känner väl till dessa bergskullar. Vet du vart stigarna leder, och kan du kanske visa mig den bästa vägen till Fenix?” Nu var det så, att denne yngling kände mycket väl till dessa berg, och han blev verkligen mycket intresserad av att berätta för Jesus om vägen till Fenix, så mycket så att han på marken ritade ut alla stigar och grundligt förklarade varje detalj. Han blev överraskad och nyfiken när Jesus, efter att ha sagt farväl syntes ge sig i väg, plötsligt vände sig till honom och sade: ”Jag vet mycket väl att du vill bli lämnad ensam med din otröstlighet, men det vore varken vänligt eller rättvist av mig att ta emot så generös hjälp av dig om det bästa sättet att ta mig till Fenix och sedan tanklöst lämna dig utan att göra det minsta försök att besvara din vädjande anhållan om hjälp och vägledning beträffande den bästa vägen till det bestämmelsemål som du söker i ditt hjärta medan du vistas här på bergssluttningen. Så som du så väl känner stigarna till Fenix, då du många gånger har färdats längs dem, så känner jag vägen väl till staden för dina omintetgjorda förhoppningar och svikna ambitioner. Och eftersom du har bett mig om hjälp skall jag inte göra dig besviken.” Ynglingen blev nästan överväldigad, men han lyckades stamma fram: ”Men — jag bad dig inte om något.” Och Jesus, som lade en varsam hand på hans skuldra, sade: ”Nej, min son, inte med ord men med längtansfulla blickar vädjade du till mitt hjärta. Min vän, för en som älskar sina medmänniskor ligger det en talande vädjan om hjälp i din uppsyn som uttrycker missmod och förtvivlan. Sitt ned tillsammans med mig medan jag berättar för dig om tjänandets stigar och lyckans allfartsvägar, som leder från det egna jagets bedrövelser till glädjen i de kärleksfulla aktiviteterna inom människornas broderskap och i tjänsten hos Gud i himlen.”

130:6.3 (1437.3) Nu ville den unge mannen redan mycket gärna tala med Jesus, och han knäböjde vid Jesu fötter och bönföll honom om hjälp, att Jesus måtte visa honom vägen att undfly hans värld av personliga bedrövelser och nederlag. Jesus sade: ”Min vän, stig upp! Stå upp som en man! Du må vara omgiven av små fiender och hämmad av många hinder, men de stora tingen och de verkliga tingen i denna värld och i universum är på din sida. Solen stiger varje morgon upp och hälsar dig precis så som den hälsar den mäktigaste och mest framgångsrike mannen på jorden. Se — du har en stark kropp och kraftiga muskler — din fysiska utrustning är bättre än genomsnittet. Den är naturligtvis inte just till någon nytta när du sitter här ute på bergssluttningen och sörjer över dina motgångar, verkliga och inbillade. Men du kunde med din kropp utföra stora ting om du skyndade iväg dit där stora ting väntar på att bli utförda. Du försöker fly från ditt olyckliga jag, men det låter sig inte göras. Du och dina problem i livet är verkliga. Du kan inte undfly dem så länge du lever. Men ta en ny titt, ditt sinne är klart och dugligt. Din starka kropp har ett intelligent sinne som kan styra den. Sätt ditt sinne i arbete i att lösa dina problem. Lär ditt intellekt att arbeta för dig. Vägra att längre domineras av rädsla som ett tanklöst djur. Ditt sinne borde vara din modiga bundsförvant för att lösa dina problem i livet, i stället för att du är, såsom du har varit, dess usla och räddhågade slav och en träl under bedrövelsen och misslyckandet. Men det värdefullaste av allt, din potential för att nå verkliga resultat, är den ande som lever inom dig och som skall stimulera och inspirera ditt sinne att behärska sig självt och att aktivera din kropp, om du löser det från rädslans bojor och sålunda gör det möjligt för din andliga natur att med den levande trons makt och närvaro påbörja din frigörelse från det onda som sysslolösheten medför. Och sedan besegrar denna tro inom kort rädslan för människor med den tvingande närvaron av den nya och allt dominerande kärleken till dina medmänniskor, som snart fyller din själ till överflöd, därför att medvetandet har fötts i ditt hjärta att du är ett Guds barn.

130:6.4 (1438.1) ”Denna dag, min son, skall du födas på nytt, återupprättas som en människa med tro, mod och tillgivet tjänande av människorna, för Guds skull. Och när du sålunda blir återanpassad till livet inom dig blir du likaså återanpassad till universum. Du har blivit född på nytt — född av anden — och hädanefter kommer hela ditt liv att kännetecknas av segerrika resultat. Besvärligheter upplivar dig, besvikelser sporrar dig vidare, svårigheter blir en utmaning för dig och hinder stimulerar dig. Stig upp, unge man! Säg farväl till ditt liv av skyggande rädsla och undflyende feghet. Skynda dig tillbaka till plikten och lev ditt jordiska liv som en son till Gud, som en dödlig hängiven det förädlande tjänandet av människan på jorden och destinerad till det enastående och eviga tjänandet av Gud i evigheten.”

130:6.5 (1438.2) Denne yngling, som hette Fortune, blev senare ledare för de kristna på Kreta och nära medarbetare till Titus i dennes arbete med att förbättra situationen bland troende på Kreta.

130:6.6 (1438.3) Resenärerna var verkligen utvilade och uppiggade när de en dag vid tolvtiden gjorde sig redo att sätta segel till Karthago i Nordafrika. De gjorde ett två dagars uppehåll i Kyrene. Det var här Jesus och Ganid gav första hjälp åt en gosse som hette Rufus, som hade skadats när en lastad oxkärra gick sönder. De bar honom hem till hans mor. Hans far Simon kunde inte drömma om att den man vars kors han senare bar på order av en romersk soldat var den främling som en gång hjälpte hans son.

7. I Karthago — samtal om tid och rymd

130:7.1 (1438.4) Under resan till Karthago talade Jesus största delen av tiden med sina medresenärer om samhälleliga, politiska och kommersiella saker; knappt ett ord sades om religion. För första gången upptäckte Gonod och Ganid att Jesus var en bra historieberättare, och de bad honom ofta berätta historier om sitt liv som ung i Galiléen. De fick också veta att han hade vuxit upp i Galiléen och inte i vare sig Jerusalem eller Damaskus.

130:7.2 (1438.5) När Ganid frågade vad man kunde göra för att få vänner, efter att ha lagt märke till att de flesta personer som de råkade träffa kände sig dragna till Jesus, sade hans lärare: ”Visa intresse för dina medmänniskor. Lär dig att älska dem och försök finna tillfälle att göra sådant för dem som du är säker på att de vill få gjort”, och sedan citerade han ett gammalt judiskt ordspråk: ”Om någon vill ha vänner måste han visa sig vänlig.”

130:7.3 (1439.1) I Karthago hade Jesus ett långt och minnesvärt samtal med en mithraspräst om odödlighet, tid och evighet. Denne perser hade fått sin utbildning i Alexandria, och han önskade verkligen lära sig av Jesus. Uttryckt med dagens ord sade Jesus i sammanfattning som svar på hans många frågor:

130:7.4 (1439.2) Tiden är en ström av framflytande timliga händelser som uppfattas av den skapades medvetande. Tid är ett namn som har getts åt det följdarrangemang som gör det möjligt att uppfatta händelserna och åtskilja dem från varandra. Rymdens universum är en tidsrelaterad företeelse när det betraktas från någon plats inom rymden, utanför Paradisets orörliga boning. Rörelse i tiden uppfattas endast i relation till något som inte rör sig som ett tidsfenomen i rymden. I universernas universum transcenderar Paradiset och dess Gudomar både tid och rymd. I de bebodda världarna är människans personlighet (bebodd och vägledd av Paradisfaderns ande) den enda fysiskt relaterade realitet som kan transcendera de timliga händelsernas materiella följd.

130:7.5 (1439.3) Djuren uppfattar inte tid så som människan, och även för människan förefaller tiden, på grund av hennes uppdelade och begränsade synkrets, att vara en följd av händelser, men när människan stiger uppåt, när hon framskrider inåt, är den vidgade utsikten över denna händelseprocession sådan att den allt mer urskiljs i sin helhet. Det som tidigare sågs som en följd av händelser ses då som ett helt och fullkomligt sammanbundet kretslopp. På detta sätt ersätter den kretsformade samtidigheten allt mer den tidigare uppfattningen om händelsernas lineära förlopp.

130:7.6 (1439.4) Det finns sju olika begreppsbildningar om rymden så som den är betingad av tiden. Rymden mäts med hjälp av tid, inte tiden med hjälp av rymd. Vetenskapsmannens förvirring kommer sig av att han inte inser rymdens verklighet. Rymd är inte enbart en intellektuell uppfattning om variationen i hur olika objekt i universum förhåller sig till varandra. Rymden är inte tom, och det enda som människan känner till och som ens delvis kan transcendera rymden är sinnet. Sinnet kan fungera oberoende av uppfattningen om materiella objekts förhållande till rymden. Rymden är relativt och jämförelsevis finit för alla varelser som har de skapades status. Ju närmare medvetandet kommer medvetenheten om de sju kosmiska dimensionerna desto mer närmar sig uppfattningen om den potentiella rymden ultimateten. Men rymdpotentialen är verkligen ultimat först på den absoluta nivån.

130:7.7 (1439.5) Det måste vara uppenbart att den universella verkligheten har en expanderande och alltid relativ betydelse på de stigande och allt mer perfekta nivåerna av kosmos. Till slut får de överlevande dödliga sin identitet i ett sjudimensionellt universum.

130:7.8 (1439.6) Uppfattningen om tid och rymd hos ett sinne av materiellt ursprung kommer nödvändigtvis att successivt vidgas då den medvetna och uppfattande personligheten stiger uppåt i universernas nivåer. När människan når upp till det sinne som ligger mellan den materiella och den andliga existensnivån, vidgas hennes idéer om tid och rymd enormt både i fråga om insiktens kvalitet och om erfarenhetens mängd. De allt vidare kosmiska uppfattningarna hos en avancerande andepersonlighet kommer sig av att både insiktens djup och medvetandets omfång ökar. Då personligheten går vidare, uppåt och inåt, till de transcendentala nivåerna av gudomslikhet närmar sig uppfattningen om tid och rymd allt mer de tidlösa och rymdlösa uppfattningarna om Absoluten. Relativt och i enlighet med sin transcendentala uppnåelse kommer den ultimata bestämmelsens barn att kunna bilda sig en föreställning om dessa den absoluta nivåns begrepp.

8. På väg till Neapel och Rom

130:8.1 (1440.1) Den första anhalten på resan till Italien var på ön Malta. Här hade Jesus ett långt samtal med en missmodig och nedstämd ung man som hette Claudus. Denne man hade funderat på att beröva sig livet, men efter att ha talat ut med den skriftlärde från Damaskus sade han: ”Jag vill möta livet som en man. Jag är färdig med att uppträda som en feg stackare. Jag skall gå tillbaka till mitt folk och börja allt på nytt.” Inom kort blev han en entusiastisk cynikerpredikant, och senare slog han sig samman med Petrus och förkunnade kristendom i Rom och Neapel. Efter Petrus död begav han sig till Spanien för att predika evangeliet där. Han visste dock aldrig att den man som inspirerade honom på Malta var den Jesus som han senare förkunnade som världens Frälsare.

130:8.2 (1440.2) I Syrakusa tillbringade de en hel vecka. Den mest anmärkningsvärda händelsen under deras uppehåll där var rehabiliteringen av Esra, den avfallne juden som drev värdshuset där Jesus och hans kompanjoner tog in. Esra fängslades av att Jesus närmade sig honom och bad Jesus om hjälp för att komma tillbaka till Israels tro. Han uttryckte sin hopplöshet med att säga: ”Jag vill vara en sann son till Abraham, men jag kan inte finna Gud.” Jesus sade: ”Om du verkligen vill finna Gud, är denna önskan i sig själv ett bevis för att du redan har funnit honom. Din svårighet är inte, att du inte kan finna Gud, ty Fadern har redan funnit dig. Din svårighet är helt enkelt att du inte känner Gud. Har du inte läst i profeten Jeremias bok: ´Du skall söka mig, och du skall också finna mig, om du söker mig av hela ditt hjärta´? Och vidare, säger inte denne samme profet: ´Och jag skall ge dig ett hjärta till att känna mig, att jag är Herren, och du skall höra till mitt folk, och jag skall vara din Gud´? Och har du inte också läst i skrifterna det ställe som lyder: ´Han ser ned till människorna, och om någon då säger: Jag har syndat och kränkt det som var rätt, och jag hade ingen förtjänst därav, då skall Gud befria den människans själ från mörkret, och han skall skåda ljuset´?” Esra fann Gud, och det tillfredsställde hans själ. Senare lät denne jude tillsammans med en förmögen grekisk proselyt bygga den första kristna kyrkan i Syrakusa.

130:8.3 (1440.3) I Messina stannade de endast en dag, men det var tillräckligt länge för att förändra livet för en liten pojke, en fruktförsäljare som Jesus köpte frukt av och i sin tur försåg med livets bröd. Gossen glömde aldrig Jesu ord och hans vänliga blick som åtföljde dem när Jesus lade sin hand på pojkens axel och sade: ”Farväl min gosse, var vid gott mod när du växer upp till mandom, och när du har närt din kropp lär dig också att nära din själ. Och min Fader i himlen skall vara med dig och gå framför dig.” Gossen blev anhängare av mithrasreligionen och omvände sig senare till kristendomen.

130:8.4 (1440.4) Till sist nådde de Neapel och kände att de inte var långt från sin destination, Rom. Gonod hade mycket affärer att uträtta i Neapel, och alltid när Jesus inte behövdes som tolk tillbringade han och Ganid sin fritid med att bekanta sig med och utforska staden. Ganid blev så småningom skicklig i att upptäcka dem som föreföll att vara nödställda. De fann mycket fattigdom i denna stad och utdelade många allmosor. Ganid förstod dock aldrig betydelsen av Jesu ord, när denne efter att ha gett ett mynt åt en tiggare på gatan vägrade att stanna och säga några tröstens ord till mannen. Jesus sade: ”Varför ödsla ord på en som inte kan uppfatta betydelsen av vad man säger? Faderns ande kan inte undervisa och frälsa en som inte har kapacitet till sonskap.” Vad Jesus menade var att mannen inte var normal till sitt sinne, att han saknade förmågan att reagera för andens vägledning.

130:8.5 (1441.1) I Neapel inträffade ingen betydande händelse. Jesus och den unge mannen granskade staden ingående och spred med många leenden gott humör till hundratals män, kvinnor och barn.

130:8.6 (1441.2) Härifrån färdades de via Capua till Rom och stannade tre dagar i Capua. Längs Via Appia gick de sedan vidare bredvid sina lastdjur i riktning mot Rom, och alla tre var ivriga att få se denna imperiets härskarinna och världens mest storartade stad.