Kapitel 5 - Guds förhållande till individen

   
   Paragraph Numbers: | Av
UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantiaboken

Kapitel 5

Guds förhållande till individen

5:0.1 (62.1) OM MÄNNISKANS finita sinne inte kan förstå hur en så stor och majestätisk Gud som den Universelle Fadern kan nedstiga från sin eviga boning i infinit fullkomlighet för att vänskapligt umgås med den individuella människovarelsen, då måste detta finita intellekt bygga sin förvissning om gudomligt kompanjonskap på den sanningen att ett verkligt fragment av den levande Guden dväljs i intellektet hos varje normalt sinnad och moraliskt medveten Urantia-dödlig. Tankeriktarna i människans inre är en del av Paradisfaderns eviga Gudom. Människan behöver inte gå längre än till sin egen inre erfarenhet av själens kontemplation av denna andliga realitets närvaro för att finna Gud och söka få gemenskap med honom.

5:0.2 (62.2) Gud har distribuerat infiniteten i sitt eviga väsen bland sina sex absoluta jämställdas existentiella realiteter, men han kan när som helst ta direkt personlig kontakt med varje del, fas eller art av skapelsen genom förmedling av sina förpersonliga fragment. Och den evige Guden har också reserverat för sig själv förmånsrätten att utge personlighet åt de gudomliga Skaparna och åt de levande varelserna i universernas universum, samtidigt som han dessutom har reserverat privilegiet att upprätthålla direkt och föräldramässig kontakt med alla dessa personliga varelser genom personlighetsströmkretsen.

1. Vägen till Gud

5:1.1 (62.3) Oförmågan hos de finita varelserna att närma sig den infinite Fadern ligger inte i Faderns avståndstagande utan i finiteten och de materiella begränsningarna hos skapade varelser. Omfattningen av den andliga skillnaden mellan den högsta personligheten som existerar i universum och de lägre grupperna av skapade förståndsvarelser är ofattbar. Om det vore möjligt för de lägre intelligensklasserna att med detsamma bli transporterade intill Fadern själv, skulle de inte veta att de är där. De skulle vara där precis lika omedvetna om den Universelle Faderns närvaro som de nu är. Den dödliga människan har en lång, lång väg framför sig innan hon följdriktigt och inom det möjligas gränser kan be om att tryggt bli ledsagad till den Universelle Faderns paradistillvaro. Människan måste andligen omvandlas många gånger innan hon kan nå en nivå som ger den andliga syn som gör det möjligt för henne att se ens en av de sju Härskarandarna.

5:1.2 (62.4) Vår Fader gömmer sig inte; han har inte godtyckligt dragit sig tillbaka. Han har mobiliserat den gudomliga visdomens resurser i en strävan utan slut för att uppenbara sig för barnen i sina universella domäner. Det finns en infinit storslagenhet och en obeskrivlig generositet förenad med majestätet i hans kärlek, som får honom att längta efter kontakt med varje skapad varelse som kan förstå, älska eller närma sig honom; och det är därför de begränsningar, som är en naturlig del av dig och oskiljaktiga från din finita personlighet och materiella existens, bestämmer den tid, den plats och de omständigheter på och under vilka du kan nå färdmålet för de dödligas uppstigande och stå framför Fadern i alltings centrum.

5:1.3 (63.1) Även om din ankomst till Faderns paradistillvaro måste vänta tills du har uppnått de högsta finita nivåerna av andligt framåtskridande borde du glädja dig åt att inse den ständiga möjligheten till omedelbar gemenskap med Faderns utgivna ande, som är så intimt förenad med själen i ditt inre och med ditt förandligande jag.

5:1.4 (63.2) De dödliga från tidens och rymdens världar kan visa stora olikheter när det gäller medfödda förmågor och intellektuell begåvning, de kan ha fördelen av en omgivning särskilt gynnsam för socialt framåtskridande och moralisk förkovran, eller de kan lida av bristen på nästan varje mänskligt hjälpmedel till kultur och förväntade framsteg i civilisationens färdigheter; men möjligheterna till andliga framsteg i uppstigningskarriären är lika för alla; nivåer av tilltagande andlig insikt och ökande kosmiska betydelser uppnås helt oberoende av alla sådana sociomoraliska skillnader i den diversifierade materiella omgivningen i de evolutionära världarna.

5:1.5 (63.3) Hur de dödliga på Urantia än må skilja sig i sina intellektuella, sociala, ekonomiska och även moraliska möjligheter och förutsättningar, glöm inte att deras andliga utrustning är enhetlig och unik. De har alla samma gudomliga närvaro i gåvan från Fadern, och de är alla lika privilegierade att söka intim personlig gemenskap med denna ande av gudomligt ursprung i människans inre, och de kan alla likvärdigt välja att acceptera dessa Mysterieledsagares enhetliga andliga ledande.

5:1.6 (63.4) Om den dödliga människan är helhjärtat andligt motiverad, oreserverat hängiven att göra Faderns vilja, och då hon är så säkert och effektivt andligen utrustad med den gudomliga inre Riktaren, då kan ingenting hindra att det i den individens erfarenhet uppkommer den sublima medvetenheten om att känna Gud och den överjordiska vissheten om att överleva för att finna Gud genom den progressiva erfarenheten att bli mer och mer lik honom.

5:1.7 (63.5) I människan lever andligen en överlevande Tankeriktare. Om ett sådant människosinne är uppriktigt och andligt motiverat, om en sådan människosjäl önskar lära känna Gud och bli som han är, ärligt önskar göra Faderns vilja, finns det ingen negativ inverkan i form av berövande eller försakelse hos den dödliga och inte heller någon möjligen störande positiv kraft, som kan hindra en sådan gudomligt motiverad själ från att tryggt stiga upp till Paradisets portar.

5:1.8 (63.6) Fadern önskar att alla hans skapade varelser skulle ha personlig gemenskap med honom. Han har i Paradiset ett ställe för att ta emot alla dem vilkas överlevnadsstatus och andliga väsen gör en sådan uppnåelse möjlig. Etablera därför i er filosofi nu och för evigt: För var och en av er, och för oss alla, är Gud möjlig att nå fram till, Fadern är uppnåelig, vägen är öppen; den gudomliga kärlekens krafter och den gudomliga administrationens metoder och medel är alla sammankopplade i en strävan att för varje värdig förståndsvarelse i varje universum underlätta framskridandet till den Universelle Faderns paradistillvaro.

5:1.9 (63.7) Det faktum att det tar en enormt lång tid att komma fram till Gud gör inte den Infinites väsen och personlighet alls mindre verkliga. Er uppstigning är en del av de sju superuniversernas kretsgång, och fastän ni kretsar runt där otaliga gånger kan ni vänta er att i ande och status alltid kretsa inåt. Ni kan lita på att bli omvandlade från sfär till sfär, från de yttre kretsarna allt närmare det inre centret, och en dag, tvivla inte, skall ni stå i den gudomliga och centrala närvaron och skåda honom, bildligt talat, ansikte mot ansikte. Det är en fråga om att uppnå verkliga och faktiska andliga nivåer; och dessa andliga nivåer kan uppnås av varje varelse i vars inre en Mysterieledsagare har vistats och vilken sedan för evigt har förenats med denna Tankeriktare.

5:1.10 (64.1) Fadern befinner sig inte i en andlig gömma, men så många av hans skapade varelser har gömt sig själva bland dimmorna förorsakade av sina egensinniga beslut och har tills vidare separerat sig från gemenskapen med hans ande och hans Sons ande genom att välja sina egna förvända vägar och genom att ge sig hän åt självhävdelsen som har sin källa i ett intolerant sinne och oandligt väsen.

5:1.11 (64.2) Den dödliga människan kan närma sig Gud och upprepade gånger överge den gudomliga viljan så länge som förmågan att välja finns kvar. Människans slutliga dom förseglas inte förrän hon har förlorat förmågan att välja Faderns vilja. Faderns hjärta stängs aldrig för hans barns behov och böner. Men hans avkomma stänger för evigt sitt hjärta för Faderns dragningskraft då de slutligt och för alltid förlorar önskan att göra hans gudomliga vilja — att lära känna honom och vara sådan som han är. På samma sätt är människans eviga ödesbestämmelse säkrad när fusionen med Riktaren kungör för universum att denna uppstigande varelse har gjort det slutliga och oåterkalleliga valet att leva enligt Faderns vilja.

5:1.12 (64.3) Den store Guden tar direkt kontakt med den dödliga människan och ger en del av sitt infinita, eviga och ofattbara jag att leva och dväljas i hennes inre. Gud har gett sig ut på det eviga äventyret med människan. Om du fogar dig i de andliga krafternas ledning inom dig och kring dig, kan du inte annat än lyckas med att uppnå den höga bestämmelse som en kärleksfull Gud har satt som mål i universum för sina uppstigande varelser från de evolutionära världarna i rymden.

2. Guds närvaro

5:2.1 (64.4) Den Infinites fysiska närvaro utgörs av det materiella universumets verklighet. Den sinnesmässiga närvaron av Gudomen måste bestämmas av djupet i den individuella intellektuella erfarenheten och av den evolutionära personlighetsnivån. Gudomlighetens andliga närvaro måste av nödvändighet vara differentierad i universum. Den bestäms av den andliga förmågan till mottaglighet och av i vilken grad den skapades vilja har vigts åt att göra den gudomliga viljan.

5:2.2 (64.5) Gud lever i var och en av sina andefödda söner. Paradissönerna har alltid tillträde till Gud, ”Faderns högra sida”, och alla hans skapade varelsers personligheter har tillträde till ”Faderns famn”. Detta syftar på personlighetsströmkretsen när, var och hur den än kontaktas, eller när det annars gäller att få personlig, självmedveten kontakt och gemenskap med den Universelle Fadern antingen i det centrala hemvistet eller på någon annan angiven plats såsom på en av Paradisets sju heliga sfärer.

5:2.3 (64.6) Den gudomliga närvaron kan emellertid inte upptäckas någonstans i naturen eller ens i livet hos gudsmedvetna dödliga lika fullt och lika säkert som i ert bemödande till gemenskap med den i er dväljande Mysterieledsagaren, Tankeriktaren från Paradiset. Vilket misstag att drömma om Gud långt borta i skyarna när den Universelle Faderns ande lever inom ditt eget sinne!

5:2.4 (64.7) Det är på grund av detta Gudsfragment som dväljs i ert inre som ni kan hoppas, då ni framskrider i harmoniseringen med Riktarens andliga ledning, att tydligare urskilja närvaron och den förvandlande kraften härstammande från de andra andliga inflytelser som omger er och berör er men inte fungerar som en integrerad del av er. Den omständigheten att ni inte är intellektuellt medvetna om en nära och intim kontakt med Riktaren i ert inre vederlägger på intet sätt en sådan upphöjd upplevelse. Beviset för umgänge med den gudomliga Riktaren ligger helt och hållet i karaktären och omfattningen av de andens frukter som frambringas i den enskilda troendes livserfarenhet. ”Av deras frukter skall ni känna dem.”

5:2.5 (65.1) Det är synnerligen svårt för den dödliga människans föga förandligade materiella sinne att erfara ett tydligt medvetande om andeverksamheten hos sådana gudomliga väsen som de paradisiska Riktarna. Då själen, som skapas gemensamt av sinnet och Riktaren, blir alltmer existerande utvecklas också en ny fas av själsmedvetande som kan erfara den Hemlighetsfulla Ledsagarens närvaro och känna igen dess andeledning och andra övermateriella aktiviteter.

5:2.6 (65.2) Hela erfarenheten av gemenskap med Riktaren är en fråga som gäller moralisk status, mental motivation och andlig upplevelse. Självförverkligandet av en sådan uppnåelse är i huvudsak, fastän inte uteslutande, begränsad till själsmedvetandets områden, men bevisen framspringer och är rikliga i form av andens frukter i livet hos alla sådana som står i kontakt med anden i sitt inre.

3. Sann dyrkan

5:3.1 (65.3) Fastän Paradisgudomarna sedda från universumets synpunkt är som en, är de i sina andliga relationer med sådana varelser som bebor Urantia också tre distinkta och skilda personer. Det finns en skillnad mellan Gudsvarelserna när det gäller personliga vädjanden, gemenskap och andra intima relationer. I högsta bemärkelse dyrkar vi den Universelle Fadern och endast honom. Det är sant att vi kan dyrka Fadern, och vi gör det, så som han framträder i sina Skaparsöner, men dyrkan och tillbedjan gäller direkt eller indirekt Fadern.

5:3.2 (65.4) Alla slag av åkallan hör till den Evige Sonens område och till Sonens andliga organisation. Böner, alla formella kommunikationer, allting förutom tillbedjan och dyrkan av den Universelle Fadern är ärenden som berör ett lokaluniversum; de går normalt inte vidare utanför området av en Skaparsons jurisdiktion. Men dyrkan innesluts och avsänds utan tvekan till Skaparens person med hjälp av Faderns personlighetsströmkrets. Vi tror också att en sådan registrering av vördnaden från en riktarförsedd varelse underlättas av Faderns andenärvaro. Det finns en oerhörd mängd bevis som stöd för denna tro, och jag vet att alla klasser av Fadersfragment har fullmakt att registrera sina undersåtars äkta och ärliga tillbedjan på ett godtagbart sätt hos den Universelle Fadern. Riktarna utnyttjar utan tvivel även direkta förpersonliga kommunikationskanaler med Gud, och de kan likaså använda den Evige Sonens strömkretsar för andegravitation.

5:3.3 (65.5) Dyrkan sker för dess egen skull; bönen innehåller ett element av eget eller skapade varelsers intresse; det är den stora skillnaden mellan dyrkan och bön. Det finns absolut ingen anhållan om någonting för en själv eller något annat element av personligt intresse i sann dyrkan; vi dyrkar helt enkelt Gud för vad vi förstår honom vara. Dyrkan begär ingenting och väntar sig ingenting för den dyrkande. Vi dyrkar inte Fadern för att vi skulle få någonting i gengäld av en sådan hyllning; vi visar en sådan tillgivenhet och utövar en sådan dyrkan som en naturlig och spontan reaktion då vi igenkänner Faderns ojämförliga personlighet och på grund av hans älskvärda väsen och beundransvärda egenskaper.

5:3.4 (65.6) I det ögonblick då självintressets element tränger in i dyrkan, förändras andakten från dyrkan till bön och borde lämpligen hellre riktas till den Evige Sonens person eller till Skaparsonen. Men i den praktiska religiösa erfarenheten finns det ingen orsak varför bön inte skulle riktas till Gud Fadern som en del av sann dyrkan.

5:3.5 (66.1) När ni sköter de praktiska sakerna i ert dagliga liv tas ni om hand av de andepersonligheter som har sitt ursprung i det Tredje Ursprunget och Centret; ni samarbetar med representanter för Samverkaren. Sålunda dyrkar ni Gud, ber till och har gemenskap med Sonen och utarbetar detaljerna i ert liv på jorden i kontakt med den Oändlige Andens förståndsvarelser, som verkar i er värld och överallt i ert universum.

5:3.6 (66.2) Skapar- eller Härskarsönerna, som leder lokaluniversernas öden, representerar både den Universelle Fadern och Paradisets Evige Son. Dessa Universumsöner mottar i Faderns namn den tillbedjande dyrkan och lyssnar till de vädjanden som framförs av deras bönfallande undersåtar överallt i respektive skapelse. För barnen i ett lokaluniversum är en Mikaelson, för alla praktiska syften och ändamål, Gud. Han är personifieringen av den Universelle Fadern och den Evige Sonen i lokaluniversumet. Den Oändlige Anden står i personlig kontakt med barnen i dessa riken genom Universumandarna, de administrativa och skapande medarbetarna till Paradisets Skaparsöner.

5:3.7 (66.3) Uppriktig gudsdyrkan innebär mobilisering av den mänskliga personlighetens alla krafter under den evolverande själens dominans och under gudomlig ledning av den med själen förbundna Tankeriktaren. Det materiellt begränsade sinnet kan aldrig bli särskilt medvetet om den verkliga betydelsen av sann gudsdyrkan. Människans förståelse av vad gudsdyrkan i verkligheten är bestäms i huvudsak av på vilken utvecklingsnivå hennes evolverande odödliga själ befinner sig. Själens andliga tillväxt sker helt oberoende av det intellektuella självmedvetandet.

5:3.8 (66.4) Gudsdyrkan innebär den trolovade Riktarens sublima bemödande att till den gudomlige Fadern vidarebefordra den obeskrivliga längtan och de outsägliga strävandena hos människans själ: den gemensamma skapelsen av det dödliga sinnet som söker Gud och den odödliga Riktaren som uppenbarar Gud. Dyrkan är därför den handling där det materiella sinnet samtycker till strävan hos dess förandligande själv att, under ledning av den associerade anden, kommunicera med Gud som en trosson till den Universelle Fadern. Det dödliga sinnet samtycker till dyrkan; den odödliga själen åtrår och initierar dyrkan; den gudomliga Riktarnärvaron leder denna dyrkan på det dödliga sinnets och den evolverande odödliga själens vägnar. Sann dyrkan blir i sista hand en erfarenhet som förverkligas på fyra kosmiska nivåer: den intellektuella, den morontiella, den andliga och den personliga — i medvetandet hos sinnet, själen och anden samt i deras förening i personligheten.

4. Gud i religionen

5:4.1 (66.5) Moralläran i evolutionsreligionerna driver människorna framåt i sökandet efter Gud med rädslan som drivkraft. Uppenbarelsereligionerna lockar människorna att söka efter en kärlekens Gud för att de längtar efter att bli lik honom. Men religionen är inte enbart en passiv känsla av ”absolut beroende” och ”överlevnadsvisshet”; det är en levande och dynamisk erfarenhet av gudomlighetsuppnåelse byggd på tjänande av mänskligheten.

5:4.2 (66.6) Den stora och omedelbara förtjänsten av sann religion är etablerandet av en bestående enhetlighet i människans erfarenhet, en varaktig frid och en djup tillförsikt. Hos den primitiva människan innebär även polyteismen ett relativt förenhetligande av den evolverande uppfattningen om Gudomen; polyteism är monoteism i vardande. Förr eller senare kommer Gud att förstås som verkligheten i värdena, substansen i betydelserna och livet i sanningen.

5:4.3 (67.1) Gud är inte enbart den som anger ödesbestämmelsen; han är människans eviga bestämmelse. Människans alla icke-religiösa aktiviteter försöker böja universum till ett förvrängt tjänande av jaget; den sant religiösa individen strävar efter att identifiera jaget med universum och att därefter ägna detta förenade jags aktiviteter åt att tjäna universumfamiljen av medvarelser, mänskliga och övermänskliga.

5:4.4 (67.2) Filosofins och konstens domäner ligger mellan de icke-religiösa och de religiösa aktiviteterna hos det mänskliga jaget. Genom konst och filosofi lockas den materiellt sinnade människan att fundera på de andliga realiteter och universumvärden som har evig betydelse.

5:4.5 (67.3) Alla religioner lär att dyrka Gudomen och har någon lära om människans frälsning. Den buddistiska religionen utlovar frälsning från lidande, oändlig frid; den judiska religionen utlovar frälsning från svårigheter, framgång baserad på rättfärdighet; den grekiska religionen utlovade frälsning från disharmoni, det fula, genom att uppleva skönheten; kristendomen utlovar frälsning från synden, helighet; muhammedanismen erbjuder befrielse från de stränga moralnormerna i judendomen och kristendomen. Jesu´ religion är frälsning från jaget, befrielse från det onda i de skapades isolering i tid och evighet.

5:4.6 (67.4) Hebréerna baserade sin religion på godhet; grekerna på skönhet; båda religionerna sökte sanningen. Jesus uppenbarade en kärlekens Gud, och kärleken innesluter all sanning, skönhet och godhet.

5:4.7 (67.5) Anhängarna av Zoroaster hade en moralreligion; hinduerna en metafysikreligion; anhängarna av Konfutse en etikreligion. Jesus levde en religion av tjänande. Alla dessa religioner är av värde då de är giltiga sätt att komma till Jesu religion. Det är religionens bestämmelse att bli ett förverkligande av den andliga föreningen av allt som är gott, vackert och sant i människans erfarenhet.

5:4.8 (67.6) Den grekiska religionen hade som motto ”Känn dig själv”; hebréerna centrerade sin undervisning på ”Känn din Gud”; de kristna predikar ett evangelium som syftar till ”kännedomen om Herren Jesus Kristus”; Jesus förkunnade den goda nyheten att ”känna Gud och dig själv som en son till Gud.” Dessa olika uppfattningar om religionens syfte bestämmer individens attityd i olika livssituationer och antyder djupet av dyrkan och karaktären av hans personliga bönevanor. Varje religions andliga status kan avgöras på basis av karaktären av dess böner.

5:4.9 (67.7) Uppfattningen om en halvt människolik och svartsjuk Gud utgör ett oundvikligt övergångsskede mellan polyteism och en ädel monoteism. En upphöjd antropomorfism representerar den högsta nivå som en rent evolutionär religion kan uppnå. Kristendomen har lyft upp antropomorfismens begrepp från det mänskliga idealet till det transcendenta och gudomliga begreppet om den förhärligade Kristuspersonen. Och detta är den högsta form av antropomorfism som människan någonsin kan göra sig en föreställning om.

5:4.10 (67.8) Den kristna uppfattningen om Gud är ett försök att kombinera tre skilda läror:

5:4.11 (67.9) 1. Den hebreiska uppfattningen — Gud som en försvarare av moraliska värden, en rättfärdig Gud.

5:4.12 (67.10) 2. Den grekiska uppfattningen — Gud som en förenare, en visdomens Gud.

5:4.13 (68.1) 3. Jesu uppfattning — Gud som en levande vän, en kärleksfull Fader, den gudomliga närvaron.

5:4.14 (68.2) Det måste därför vara uppenbart att den sammansatta kristna teologin har stora svårigheter att stämma överens och uppnå konsekvens. Dessa svårigheter förvärras ytterligare av att den tidiga kristendomens läror i allmänhet baserade sig på den personliga religiösa erfarenheten hos tre olika personer: Filon från Alexandria, Jesus från Nasaret och Paulus från Tarsus.

5:4.15 (68.3) Vid studiet av Jesu religiösa liv, betrakta honom positivt. Tänk inte så mycket på hans syndfrihet som på hans rättfärdighet, hans kärleksfulla tjänande. Jesus förhöjde den passiva kärlek som framträder i hebréernas uppfattning om den himmelske Fadern till den högre, aktiva Guden som tillgivet älskar de skapade varelserna och som är varje individs, även missdådarens, Fader.

5. Medvetandet om Gud

5:5.1 (68.4) Moralen har sitt ursprung i det förnuft som finns i självmedvetandet; den är överdjurisk men helt evolutionär. Människans evolution frambringar i sin utveckling alla de förmögenheter som föregår utgivandet av Riktarna och utgjutandet av Sanningens Ande. Men uppnåendet av moraliska nivåer befriar inte människan från de dödligas reella kamp i livet. Människans fysiska omgivning för med sig kampen för tillvaron; de sociala förhållandena gör etiska anpassningar nödvändiga; moralsituationerna fordrar beslutsfattande inom förnuftets högsta områden; den andliga erfarenheten (då människan har insett Gud) fordrar att människan finner honom och uppriktigt strävar efter att vara som han är.

5:5.2 (68.5) Religionen bygger inte på vetenskapens fakta, samhällets krav, filosofins antaganden eller på skyldigheter som framgår ur moralen. Religion är ett oberoende område av mänsklig respons till livssituationer, och den framkommer ofelbart på alla stadier i människans utveckling efter moralstadiet. Religionen kan genomsyra alla fyra nivåer av värdeuppfattning och upplevelse av gemenskap i universum: självbevarelsens fysiska eller materiella nivå, den sociala eller emotionella nivån av gemenskap, förnuftets moral- eller pliktnivå, den andliga nivån av medvetande om universumgemenskap genom gudomlig dyrkan.

5:5.3 (68.6) Den faktasökande vetenskapsmannen föreställer sig Gud som den Första Orsaken, en kraftens Gud. Den känslosamma konstnären ser Gud som skönhetens ideal, en estetikens Gud. Den överläggande filosofen är stundom benägen att föra fram den universella enhetlighetens Gud, rentav en panteistisk Gud. Den troende religiösa människan tror på en Gud som fostrar överlevnad, Fadern i himlen, kärlekens Gud.

5:5.4 (68.7) Utvecklingsreligionen har alltid sina rötter i moraliskt handlande, som utgör en del även av uppenbarad religion, men aldrig hela den religiösa erfarenheten. Socialt tjänande är ett resultat av moraliskt tänkande och religiöst liv. Moralitet leder inte biologiskt till den religiösa erfarenhetens högre andliga nivåer. Dyrkan av det abstrakt sköna är inte dyrkan av Gud, inte heller är förhärligandet av naturen eller vördnaden inför enhetligheten dyrkan av Gud.

5:5.5 (68.8) Den evolutionära religionen är moder till vetenskapen, konsten och filosofin som alla upphöjde människan till den nivå där hon är mottaglig för uppenbarad religion, inklusive utgivandet av Riktare och ankomsten av Sanningens Ande. Den evolutionära bilden av människans existens börjar och slutar med religion, även om mycket olika slag av religion, den ena evolutionell och biologisk, den andra uppenbarelsemässig och periodiskt utgiven. Och medan religionen sålunda är normal och naturlig för människan är den också valbar. Människan måste inte vara religiös mot sin vilja.

5:5.6 (69.1) Den religiösa upplevelsen, som väsentligen är andlig, kan aldrig helt förstås av det materiella sinnet; därav teologins funktion, religionens psykologi. Den väsentliga läran om människans uppfattning om Gud skapar en paradox för den finita fattningsförmågan. Det är så gott som omöjligt för människans logik och finita förnuft att harmonisera uppfattningen om den gudomliga immanensen, Gud inom och en del av varje individ, med tanken om Guds transcendens, den gudomliga dominansen av universernas universum. Dessa två väsentliga uppfattningar av Gudomen måste förenas i trosuppfattningen om transcendensen hos en personlig Gud och i insikten om den i människan inneboende närvaron av ett fragment av denna Gud för att motivera en intelligent dyrkan och bekräfta hoppet om personlighetens överlevnad. Svårigheterna och paradoxerna i religionen kommer sig av att religionens realiteter ligger långt bortom de dödligas intellektuella fattningsförmåga.

5:5.7 (69.2) Den dödliga människan får tre stora tillfredsställelser av den religiösa erfarenheten, även under sina dagar av temporär vistelse på jorden:

5:5.8 (69.3) 1. Intellektuellt får hon tillfredsställelsen av ett enhetligare, mer förenat mänskligt medvetande.

5:5.9 (69.4) 2. Filosofiskt får hon en bekräftelse av sina ideal och moraliska värden.

5:5.10 (69.5) 3. Andligen frodas hon i upplevelsen av gudomligt kompanjonskap, i den andliga tillfredsställelsen av sann dyrkan.

5:5.11 (69.6) Gudsmedvetenhet, så som den upplevs av en evolverande dödlig i världarna, måste bestå av tre varierande faktorer, tre olika nivåer av verklighetsuppfattning. Först kommer sinnesmedvetandet — uppfattandet av Guds-idén. Därefter följer själsmedvetandet — uppfattandet av Guds-idealet. Till sist gryr andemedvetandet — uppfattandet av Guds anderealitet. Genom att förena dessa faktorer när det gäller att uppfatta det gudomliga, hurän ofullständigt, täcker den dödliga personligheten alltid alla medvetna nivåer med insikten om Guds personlighet. Hos de dödliga som har uppnått Finalitkåren kommer allt detta att i sinom tid leda till förståelsen av Guds suprematet och kan senare resultera i insikten om Guds ultimatet, någon fas av det absonita supermedvetandet om Paradisfadern.

5:5.12 (69.7) Upplevelsen av gudsmedvetenhet förblir densamma från generation till generation, men med varje framåtskridande skede i fråga om människans vetande måste den filosofiska uppfattningen och de teologiska definitionerna om Gud förändras. Att känna Gud, religiöst medvetande, är en universell realitet, men oberoende av hur giltig (verklig) den religiösa upplevelsen är måste den vara villig att underkasta sig intelligent kritik och rimlig filosofisk tolkning; den får inte försöka vara någonting skilt för sig i den totala mänskliga erfarenheten.

5:5.13 (69.8) Personlighetens eviga överlevnad beror helt på det dödliga sinnets val; dess avgöranden bestämmer överlevnadspotentialen hos den odödliga själen. När sinnet tror på Gud och själen känner Gud och när de tillsammans med den uppfostrande Riktaren alla åstundar Gud, då är överlevnaden säkrad. Begränsningar i intellektet, bristfälligheter i utbildningen, bristen på kultur, utarmad social ställning, ja även underlägsna mänskliga moraluppfattningar som ett resultat av olycklig avsaknad av utbildningsmässiga, kulturella och sociala förmåner, kan inte omintetgöra den gudomliga andens närvaro i sådana missgynnade och mänskligt handikappade men troende individer. Den Hemlighetsfulla Ledsagarens närvaro i människan grundlägger den odödliga själens begynnelse och garanterar möjligheten av dess tillväxtpotential och överlevnad.

5:5.14 (70.1) Förmågan hos dödliga föräldrar att avla avkomma baserar sig inte på deras utbildningsmässiga, kulturella, sociala, eller ekonomiska ställning. Föreningen av föräldrafaktorerna under naturliga förhållanden är helt tillräcklig för att avkomman skall få sin begynnelse. Ett mänskligt sinne som kan urskilja rätt och fel och som har förmågan att dyrka Gud, i förening med en gudomlig Riktare, är allt som fordras hos denna dödliga för att påbörja och fostra utvecklingen av hans odödliga själ som har överlevnadsegenskaper, om en sådan med ande utrustad individ söker Gud och uppriktigt önskar bli som han, ärligt väljer att göra den himmelske Faderns vilja.

6. Personlighetens Gud

5:6.1 (70.2) Den Universelle Fadern är personligheternas Gud. Personligheten i universum, från den lägsta dödliga och materiella varelse med personlighetsstatus till de högsta personer med skaparvärdighet och gudomlig status, har sitt verksamhetsområdes centrum och omkrets i den Universelle Fadern. Gud Fadern är utgivaren och bevararen av varje personlighet. Och Paradisfadern är likaså bestämmelsen för alla de finita personligheter som helhjärtat väljer att göra den gudomliga viljan, de som älskar Gud och längtar efter att likna honom.

5:6.2 (70.3) Personligheten är ett av de olösta mysterierna i universerna. Vi kan forma adekvata uppfattningar om de faktorer som ingår i uppbyggnaden av olika klasser och nivåer av personlighet, men vi förstår inte helt själva personlighetens verkliga väsen. Vi uppfattar klart de mångahanda faktorer som sammanlagda bildar den mänskliga personlighetens bärare, men vi förstår inte helt naturen och innebörden i en sådan finit personlighet.

5:6.3 (70.4) Personligheten är potentiell i alla skapade varelser som har en sinnesutrustning varierande från minimum av självmedvetande till maximum av gudsmedvetande. Men sinnesutrustning ensam är inte personlighet, inte heller är ande eller fysisk energi det. Personligheten är den egenskap och det värde i den kosmiska verkligheten som uteslutande utges av Gud Fadern till dessa levande system av associerade och koordinerade energier av materia, sinne och ande. Personlighet är inte heller någonting som uppnås så småningom. Personligheten kan vara materiell eller andlig, men antingen finns det personlighet eller saknas den. Det annat-än-personliga uppnår aldrig det personligas nivå förutom genom Paradisfaderns direkta handling.

5:6.4 (70.5) Utgivandet av personlighet är enbart den Universelle Faderns verk, en personalisering av levande energisystem som han förser med attributen relativt skapande medvetande och kontrollen därav genom fri vilja. Ingen personlighet existerar oberoende av Gud Fadern, och ingen personlighet finns till annat än genom Gud Faderns försorg. De fundamentala egenskaperna hos människans jag, såväl som den absoluta Riktarkärnan i människans personlighet, är gåvor från den Universelle Fadern verkande inom sitt exklusivt personliga område av kosmisk omvårdnad.

5:6.5 (70.6) Riktarna med förpersonlig status dväljs i mångahanda dödliga varelser och säkrar därmed möjligheten för dessa varelser att överleva den fysiska döden och personifiera sig som morontiavarelser med potential för slutlig andeuppnåelse. Ty när ett sådant varelsesinne försett med personlighet bebos av ett fragment av den eviga Gudens ande, den förpersonliga gåvan från den personlige Fadern, då har denna finita personlighet potential för det gudomliga och det eviga och strävar efter en bestämmelse lik den Ultimate, ja sträcker sig rentav efter ett förverkligande av den Absolute.

5:6.6 (71.1) Möjlighet till gudomlig personlighet är inneboende i den förpersonliga Riktaren; möjlighet till mänsklig personlighet är potentiell i människovarelsens utrustning av kosmiskt sinne. Men den dödliga människans erfarenhetsmässiga personlighet kan inte observeras som en aktiv och funktionell verklighet förrän efter att den dödliga varelsens materiella livsbärare har berörts av den Universelle Faderns befriande gudomlighet och sålunda har sjösatts på erfarenhetens hav som en självmedveten, (relativt) självbestämmande och självskapande personlighet. Det materiella jaget är sannerligen och oinskränkt personligt.

5:6.7 (71.2) Det materiella jaget har personlighet och identitet, tidsmässig identitet; den förpersonliga Anderiktaren har också identitet, evig identitet. Denna materiella personlighet och denna ande-förpersonlighet kan så förena sina kreativa egenskaper att de framkallar den odödliga själens överlevande identitet.

5:6.8 (71.3) Efter att sålunda ha dragit försorg om den odödliga själens utveckling och efter att ha befriat människans inre jag från fjättrarna av ett absolut beroende av tidigare orsakssammanhang stiger Fadern åt sidan. Då människan på så sätt har befriats från orsaksresponsens bojor, åtminstone vad gäller evig ödesbestämmelse, och då försorg har dragits om utvecklingen av det odödliga jaget, själen, återstår för människan själv att vilja skapandet eller förhindra skapandet av detta överlevande och eviga jag, som är hennes om hon så väljer. Ingen annan varelse, kraft, skapare eller enhet i hela det vida universernas universum kan i någon utsträckning ingripa i den absoluta suveräniteten hos den dödliga fria viljan, då den verkar inom valets områden, beträffande den eviga ödesbestämmelsen för den väljande dödliges personlighet. Beträffande den eviga överlevnaden har Gud förordnat att den materiella och dödliga viljan är suverän, och den förordningen är absolut.

5:6.9 (71.4) Utgivandet av personlighet till de skapade varelserna medför relativ befrielse från att reagera enligt tidigare orsakssammanhang, och personligheten hos alla sådana moralvarelser, evolutionära eller andra, har sitt centrum i den Universelle Faderns personlighet. De dras ständigt till hans Paradisnärvaro av det väsendets släktskap som bildar den eviga Gudens vidsträckta och universella familje- och brödrakrets. Det finns ett släktskap av gudomlig spontanitet i all personlighet.

5:6.10 (71.5) Personlighetsströmkretsen i universernas universum har sitt centrum i den Universelle Faderns person, och Paradisfadern är personligen medveten om och i personlig kontakt med alla personligheter på alla nivåer av självmedveten existens. Och denna all skapelsens personlighetsmedvetenhet existerar oberoende av Tankeriktarnas uppgift.

5:6.11 (71.6) Såsom strömcentrum för all tyngdkraft är Paradisön, centrum för allt sinne är Samverkaren och för all ande den Evige Sonen, så är även all personlighets strömkrets centrerad i den Universelle Faderns personliga väsen, och denna strömkrets överför ofelbart dyrkan hos alla personligheter till den Ursprungliga och Eviga Personligheten.

5:6.12 (71.7) Beträffande de personligheter som inte innebos av Riktare: Valfrihetens attribut är också utgivet av den Universelle Fadern, och sådana personer är likaså inneslutna i den gudomliga kärlekens stora strömkrets, den Universelle Faderns personlighetsström. Gud erbjuder alla sanna personligheter ett suveränt val. Ingen personlig varelse kan tvingas in i det eviga äventyret; evighetens port öppnas endast som svar på det som de, med fri vilja utrustade sönerna till den Gud som har fri vilja, frivilligt har valt.

5:6.13 (72.1) Och detta representerar mina försök att presentera den levande Gudens förhållande till tidens barn. Och när allt är sagt och gjort kan jag ingenting bättre göra än att upprepa, att Gud är er universum-Fader och att ni alla är hans planetariska barn.

5:6.14 (72.2) [Detta är den femte och sista berättelsen om den Universelle Fadern, presenterad av en Gudomlig Rådgivare från Uversa]

Foundation Info

UtskriftsversionUtskriftsversion

Urantia Foundation, 533 W. Diversey Parkway, Chicago, IL 60614, USA
Tel: +1-773-525-3319; Fax: +1-773-525-7739
© Urantia Foundation. All rights reserved